Nemi

Mitt blåa leende tinar upp alla de gula hallonen

Kanske ska jag göra juice av dem?

Ingen lär väl märka om jag låtsas att det är apelsinjuice

men att det egentligen är gula hallon?

När juicen är färdigpressad ska jag simma

Jag ska simma i ett hallonhav

och låta de lila fjärilarna få smaka

Sedan ska jag ligga på en luftmadrass,

dricka blåbärs-MER med ett paraply

och läsa Kamratposten,

du vet det där numret som handlar om lösnäsor.

Snart har all juice avdunstat

på grund av den enorma humlan som surrar i taket

Den är liksom neonsvart och neongul på samma gång

Slutar den inte surra snart får jag gå och brygga ny juice

Nu glömmer jag bort juicen med flit

och går och tråcklar i stället

Jag ska göra en citrongrön vante

till min hamster

Lampan i taket ser ut som en häst

Den lyser i indigorosa toner

medan jag sitter och spelar schack

med mig själv och min tröja

Sverker ringde på min dörr nyss

Han ville smaka juice, men den var som bekant slut

Sverker kände sig väldigt gul i dag

Förmodligen berodde det på att

han hade ätit för många köttbullar

Mina fingrar sitter inte på mina fötter

utan på mitt högra ögonlock

Tillslut greppar någon mig i sidorna och jag hoppar en mil

Röda löv i hög

Jag ligger i dem, njuter

Kommer aldrig upp

Ser du inte att jag ser?

Förstår du inte att jag förstår?

Känner du inte att jag känner?

Vet du inte att jag vet?

Varför visar du om du inte vill att jag ska se?

Varför skadar du dig när du inget annat vill än att vara hel?

Varför orsakar du det du inte vill ska ske?

Varför klandrar du dig själv när ingenting är ditt fel?

Om solen gör dig glad

varför stänger du den då ute?

Om din smärta orsakas av rakblad

varför låter du de då orsaka slutet?

Du är elak, ond och trångsynt.

Jag äcklas av tanken av att du fått se mig

Jag äcklas av tanken av att du fått röra mig

Vårt förflutna ska förevigt brinna

för att glömmas, för att försvinna

Så dum jag var, att jag inte insåg

att du bara var bluff, vara båg

Du vet hur jag ser ut

Du känner till mina punkter

Utan min egna räddning såg jag inget slut

Jag skulel bli instängd med dig, aldrig hitta ut

Mitt huvud bränner

'avsky' är det bästa ordet för vad jag känner

Jag skulle hellre dö än att ta i dig med tång

Jag skulle hellre gå ner, till en väntan, oändligt lång

Motsatsen till kärlek brukar kallas hat

Må ditt sjuka huvud serveras på fat

Nu sitter jag här tillslut, beredd att gå vidare.
Mina händer skakar, jag är så rädd.
Tårarna rinner sakta ner för mina kinder,
men jag känner att jag tar rätt beslut.

Sorgen skär som knivar i mitt hjärta,
jag kommer att sakna er alla.
Men det räcker inte,
skadan är redan skedd och allt för stor.

Nu gör jag det, jag har inget val.

Så, nu är det gjort.
Nu får jag bara vänta i en halvtimme - en timme.
Sedan är jag äntligen där jag vill vara, där jag platsar.
För aldrig har jag platsat här, ingenstans, någonsin.

Papperet börjar bli blött nu och jag har svårt att skriva,
eftersom känslorna är så överväldigande.
Samtidigt som själen bränner så ser jag fram emot framtiden.

Snälla, jag måste bara be er om en sak;
När ni tar ett sista officiellt farväl av mig,
låt det bli en glad stämning med musik, färglada kläder,
tårtor och ballonger och inga svarta sorgkläder.

Nu vet jag inte om jag orkar skriva mycket mer.
Ögonen börjar långsamt gå i kors
och kroppen börjar slappna av mer och mer.

Jag måste lägga mig ner nu.
Men kom ihåg att jag älskar er oavsett om jag är närvarande eller inte
och kom ihåg att aldrig någonsin slänga bort detta meddelande.

Farväl / Er för evigt Jag



Nej, jag ska inte ta livet av mig. Jag ville bara se hur man kunde formulera ett sista meddelande. Omoraliskt eller inte, jag ville det i alla fall. Ett intressant experiment.

(Jag mår inte dåligt på riktigt, jag är bara lite blödig just nu).

Varför ser du på mig så där?
Varför ser du på mig så där
om du ändå inte kommer att finnas kvar i morgon?

Jag minns när jag såg dig första gången, minns du?
Minns du vad vad som hände och vad vi sa till varandra?
Ända sedan första stund har jag älskat dig och jag hatar det.
Vad kan jag göra för att du ska förstå?

Jag ser tåren på din kind
Jag vet att det gör ont i ditt hjärta
liksom det för ont i mitt.
Smaken av sorg känns så välbekant
men samtidigt så främmande

Inte en sekund till orkar jag stänga inne mig själv
Mina känslor väller över mig
Därför ville jag bara tala om detta för dig
Innan tiden var ute och det var för sent

I morgon kommer allting vara som förr
samtidigt som det aldrig kommer att bli det
Men jag ber dig, skänk mig i alla fall en tanke,
glöm mig aldrig och glöm aldrig mina ord.

Jag vet att det här inte är ömsesidigt,
jag vet att du hellre vill vända dig om och gå
Men snälla, stanna kvar och ge mig en sista omfamining,
eller i alla fall ett sista leende och en sista blick

Så farväl min käraste,
jag hoppas att vi ses igen.
Någon gång, någonstans
om inte annat så ses vi i evigheten.

Seriöst? Det här kan nog uppfattas som ganska komiskt...
Jag funderar på att skriva ett självmordsbrev som nästa projekt. Hemskt egentligen, men jag har aldrig hört talas om att någon har skrivit något sådant "bara så här" förut så...
Minnestal kanske jag ska testa också?
Usch, vad mycket sorg och död det blir! Men det är nog det som är lättast att skriva om, antar jag.

Nu tänkte jag presentera en lista på låtar som verkligen är vackra på flera olika sätt - vad de än handlar om, vilken genre de än tillhör och hur de än låter. Vissa är dock inte direkt vackra, men ni förstår vad jag menar, de berör mig djupt.

♥ Eva Dahlgren - Vem tänder stjärnorna

♥ Europe - Carrie

♥ Dia Psalma - Hon får

♥ Hinder - Lips of an angel

♥ Seether ft. Amy Lee - Broken

♥ Grymlings - När gullvivan blommar

♥ Helene Sjöholm & Anna Stadling - Som en bro över mörka vatten

♥ Eva Dahlgren - Ängeln i rummet

♥ Papa Roach - Scars

♥ Kent - Mannen i den vita hatten (16 år senare)

♥ HIM - The funeral of hearts

♥ Imperiet - Märk hur vår skugga

♥ Nazareth - Love hurts

♥ White Lions - When the childrens cry

♥ Bryan Adams - Heaven

♥ Håkan Hellström - En vän med en bil

♥ Kent - Sundance Kid

♥ All Time Low - Lullabies

♥ Nelly Furtado - Try

♥ Stakka Bo - Mute

♥ Nine Inch Nails - A warm place

♥ Sum 41 - Pieces

♥ The Cranberries - Cordell

♥ Nine Inch Nails - Hurt

♥ Åsa Jinder & Cajsa Stina Åkerström - Av längtan till dig

♥ Nightwish - Away

♥ Journey - Don't stop believin'

♥ Dommin - My heart, your hands

♥ Håkan Hellström - Den fulaste flickan i världen

♥ Dia Psalma - Höstmåne

♥ Pretty Boy Floyd - I wanna be with you

♥ Owl City - Vanilla Twilight

♥ The Cranberries - Hollywood

♥ Queen - Who wants to live forever

♥ Rammstein - Mein herz brennt

♥ Tommy Körberg - Stad i ljus

♥ Transister - Flow

♥ Flowing Tears - Odium

♥ Broder Daniel - Shoreline

Det var några stycken.

När nattens vita ängel lyser, är det inte längre någon i världen som fryser. Alla får sitt dagliga bröd och alla räddas från ond bråd död.
När nattens vita ängel lyser vet du att du är i himlen.

Obs! De flesta dikterna är mer eller mindre skitgamla. Mellan 2007-2010

Det gör ont att se sig i spegeln när ingen ser tillbaka
Det gör ont att se blodet rinna när man ångrar sig
Det gör ont att somna in när man vet att man aldrig mer ska vakna
Det gör ont när man tänker på att man sårar Dig

Varför blir allt det vackra så fult?
Varför blir allt fula så vackert?
Varför måste bladen vara gröna och himlen blå?
Varför måste vi leva, varför måste tiden gå?
Varför måste vi dö, hamna i evigheten?
Det är frågor vi aldrig får svar på,
men vi försöker att blunda och leva ändå.

"Kärlek vid första ögonkastet brukar det kallas. Kärlek till 'Det'. Det, som är så vacker, mjuk och trygg. Skenet bedrar alltid. Låt dig aldrig luras av Det. Väsendet som får demonerna att äta upp dig från insidan, eliminera ditt jag, vanställa din livssyn. 'I Dets varma famn behöver jag inget annat', är vad du tror. Din attraktion är gränslös när du ligger där intet ont anande om den egentliga sanningen. Dina tankar skriker, du har panik. Om Det skulle lämna dig skulle du stå naken framför smärtan och sorgen för att sedan tyna bort i den svarta evigheten. En evighet där du stryps av demonernas snara, men ändå inte dö. 'Det' är din drog, ditt liv, ditt allt.

Tillslut inser du. Att det hela är för bra för att vara sant. Och att du inte ligger i Dets trygga famn utan på något kallt, hårt och blött, totalt omsluten var kompakt mörker. 'Det' är inte mänsklig. 'Det' är bara ett Det. Tankarna far omkring i huvudet på dig, men få som du lyckas urskilja: 'Jag är utan gnista. Jag är Det. Jag är i Det, Det är i mig. Jag är värd ett straff för min naivitet, min dumhet.' Ditt hjärta förkolnar, faller isär, sprids för vinden. Du är ingen människa längre. Du är ett Det. Fast för alltid. På grund av dig och många andra så existerar demonerna. Fem minuter senare tar dina ord slut, även dina tankar och dina känslor. Stadskyrkan fick ett ljus extra det året."

"Solen lyser dig i ögonen. Ingenting är som i går, tvärtom. Vem var du egentligen i går? Du varken kan eller vill minnas. Det annars så obehagliga, starka solskenet ger dina förut så trötta ögon en glimt, ett glittrande. Ditt svarta, matta livlösa hår har blivit ljust och vågigt, likt en ängels. Du vaknar upp i verkligheten, vaknar upp som en björn om våren. Som en återfödelse eller en uppståndelse. Du ler mjukt så att dina vita tänder syns. Aldrig har de varit så lena som nu, när din tunga smeker dem.

Du kan inte vara kvar längre där du står. Ödet väntar på dig, det vill ge dig några välförtjänta överraskningar. Din själ och ditt kropp talar till dig, de har viktiga budskap. Budskap om att du måste följa dina instinkter och gå långt, långt härifrån. Till en plats du aldrig haft i ditt medvetande innan.

Tillslut är du där, du gick rätt från första början, utan att använda din medhavda karta. Berget är högt. Det går inte att se toppen, dimman där uppe är för tät. Det är en dimma så vit att den aldrig kan ha berörts av någonting orent eller giftigt. När du börjar klättra upp för berget blir du förvånad över hur enkelt det går. Alla är vi väl smått höjdrädda, i alla fall när vi klättrar upp för ett brant berg, omätbart högt. I stället för att känna rädsla, så blir du nyfiken. Du tänker att du inte har något som helst att förlora. I sällskap med den tanken släpper du taget om de små håligheterna som du höll i dig i. Visst är det sant - du har ingenting att förlora, det har du just bevisat. Beviset är att din kropp är tyngdlös, dock ser du den, den finns kvar. Trots att du inte har några vingar flyger du långsamt uppåt. Inte går det snabbt inte, men det fungerar. Dina tankar kan få dig okrossbar, klipporna nedanför, vars armar sträcker sig obegränsat långt, så når de dig inte. Efter några sekunder långa som år, står du på bergets topp. Du tittar ner, rädslan är fortfarande obefintlig. Isiga vindar får ditt hår att flyga medan de samtidigt sjunger för dig. Vackra ord, inte hörda av någon annan än dig. Melodin är ren och klar. Trots att du inte har hört något liknande förut så börjar du tyst sjunga med vinden. Ton för ton, ord för ord sjunger du, mer och mer ett med världens alla vindar. Här fanns ingenting, men det gjorde inget. Du var inte hungrig, törstig eller trött. Det behövdes inte här. Känslan du kände var så överväldigande att allt annat försvann i det grå förgångna. Dock hade du inte uppnått den slutgiltiga känslan av extas än. När som helst skulle den anlända, smeka din kropp, din själ - din existens.

Efter att ha väntat och väntat så upplevde du någonting som ingen annan människa ens är skapad för att förstå. Dimman skingrades, nu var du där. Tonerna blev tydligare, vindarna behagligare och doften av alla världens underverk blev oundviklig att känna. Du var inte död, du levde. Äntligen var du tillbaka i paradiset efter att ha varit i fångenskap i landet bortom allt vad mänsklighet innebär."

I - Introduktion
Gränsen är så tunn
det är inget du känner.
Du tänker att du är ung
och aldrig sviker dina vänner.

II – Ett skrap på ytan
Men har du några vänner?
Kommer de ens ihåg dig?
Ser de dig om det värsta händer?
Skriker du, kommer de åt ditt håll vända sig?

III – Ett blödande sår
Rösten är stark, starkare än allt.
Musiken ekar i ditt huvud, så mäktig, så stor.
Rösten viskar i dit öra, kallt, så kallt.
Finns Gud, så finns inte du, inga bilder och inga ord.

IV – In till skelettet
Den enda tanken har blivit fler,
smittan sprider sig som en löpeld.
Snart försvinner allt, utom den verklighet du ser.
I den verklighet du valt är du naken, ensam och ingen kan mätta ditt hjärtas svält.

V - Bedövad
Då floderna torkat, solen gått ner,
ditt hjärta slutat bränna,
vet du att det inte kan falla isär än mer.

VI - Obotlig
Din kropp är inte alltför tanig,
ändå klarar inte din arm tyngden av din hand,
din hals klarar inte ditt huvud och dina ögon inte sina lock.
En strykning mot din kind ger en brännande smärta, du rycker till av denna chock.

VII – Innan klyvningen
Trots att solen nu gått upp sitter du kvar.
Varför skulle du göra något annat?
Du biter dig i handen för att känns om du ens någon kropp har.
Ditt hjärta bankar häftigt, men det känns ändå som det stannat.

VIII - Klyvningen
Du kan inte, du förmår dig inte.
Rör du ditt vapen så kommer du att vara ensam med Henne.
Hon är som en mardröm, dock så nära, så tydlig, full med kärlek.
Kärlek är en lek, liksom Hon.
Bakom de sorgsna ögonen och de fina orden är allting upplagt för ännu ett svek.

IX – Final och du är kluven
Hon är skrämmande, likt mörkret om natten.
Hon är fin, när vi delar sorgerna och skratten.
Hon är otäck, som anden som hemsöker dig.
Hon är vacker, till mig kommer Hon aldrig att säga "nej".
Hon är hemsk, liksom en desperat törst.
Hon är underbar, Hon valde mig allra först.
Hon är att förakta, Hon ger dig ingen respekt.
Hon är min förälskelse, det finns ingen som är perfekt.
Hon är din dödsorsak, blunda inte för sanningen.
Hon är min enda kärlek, jag älskar Henne och vill inte leva i din sanning.

Nu står jag här tillslut, vid världens ände.
Jag har gett dig oändligt många chanser, men ingenting hände.
Mitt hjärta står i lågor, likaså mitt sinne.
Varför räddar du mig ej, varför låter du mig brinna inne?

Jag önskar inget hellre än att verkligheten ville mig väl,
men just nu har jag kommit till ett sista vägskäl.
Kommer du någonsin ångra dig när det redan är försent?
När tiden är ute, askan spridd och ditt sinne blivit vekt och klent?

Härmed avsäger jag min titel, en titel som aldrig fanns.
Kommer du eller någon undra var jag tagit vägen någonstans?
Jag är inte feg, jag är inte egoistisk, jag är bara ärlig.
Inte en sekund till står jag ut, i en svart bubbla, så förfärlig.

Inte orkar jag med flera gräl,
inte orkar jag längre vara stark.
Alla måste vi någon gång ta farväl,
vi ses så småningon, på helt annan mark.

How are you doing, my friend?

What has happened to your smile?

Why don't you a glance to me send?

Why don't you look at me even for a while?

I know your pain,

and you have to see,

that I'm not playing a game,

your tears burns like fire inside me.

Poor book that never was read.

Poor story that never was written

Poor child that was born already dead

Poor all the past that never became forgiven

I don't blame you for crying, my friend,

but I can't stand seeing you like this

Honey, you got to see that this isn't the end.

You're not even 20, don't you go away in a razor blade kiss.

Life is a story, you're a fairytail.

No one is perfect, sometimes we all fail.

But in my eyes, you are perfect.

It's just because you're not.

You'll always be a cut, an insufferable affect.

Especially if you decide to quit, to drop...

You're here, just as alive like before.

Your eyes are like stars in the night,

Your tears is gone by dawn, there's no sorrow ever more.

But I've to say that I hate you, you left me here lost and alone.

While your heart feels like red gold, my feels like a grey stone.

I hope you feel better now, you are worth the best.

I'm freezing, bleeding, but I'll be alright.

- Now I'll send you a letter but move on and care about the rest.

Ibland får man bara lust att skriva blödiga dikter, trots att man inte mår påfallande dåligt.

Dina ögon är som eld, så levande, så klara.
Din stämma är lik ett vatten, ett vatten mitt hjärta kan förtära.
Din själ är som luften, så öppen, allting har rätt att "vara".
Din kropp är som jorden, så fast, trygg och nära.

Inga eldar brinner för evigt, vattnet är dess fiende.
Ingen luft är oföränderlig.
Jorden rör på sig konstant, ingen har funnit dess ände.
Men jag vet. Världens ände är framför mina fötter, osynlig.

Utan värme fryser jag ihjäl.
Utan vatten torkar jag, som rosen i mitt fönster.
Utan luft försvinner min själ.
Utan din trygghet får jag en verklighet utan struktur, utan mönster.

Jag har gjort mitt försök, jag har givit dig min själ.
Nu släpper jag din gåva till havs, torkar en tår och tar ett sista farväl.