Dansuppvisning!
Det var tänkt att inlägget efter det föregående skulle vara mer positivt laddat. Jovars, jag ska göra det jag kan :)
Då var det dansuppvisning den 8 maj då! Oj, oj, jag är redan nervös. Meeeen, jag ska inte ta ut händelserna i förväg. Det kan ju faktiskt gå bra också ;) Alltså jag dansar orientalisk dans och har gjort det sedan 2008. Förhoppningsvis har jag blivit bättre sedan dess. Eller, jo, det har jag ju!
Har jag någon galen beundrare (eller kanske en fin vän) som vill komma och kolla så är det den 8 maj (som sagt), klockan 15.30 och 17.00. Alltså två föreställningar då (som ni förstår, tänkte bara att någon kanske blev förvirrad eller något) :)
Då var det dansuppvisning den 8 maj då! Oj, oj, jag är redan nervös. Meeeen, jag ska inte ta ut händelserna i förväg. Det kan ju faktiskt gå bra också ;) Alltså jag dansar orientalisk dans och har gjort det sedan 2008. Förhoppningsvis har jag blivit bättre sedan dess. Eller, jo, det har jag ju!
Har jag någon galen beundrare (eller kanske en fin vän) som vill komma och kolla så är det den 8 maj (som sagt), klockan 15.30 och 17.00. Alltså två föreställningar då (som ni förstår, tänkte bara att någon kanske blev förvirrad eller något) :)
Varför be om ursäkt? Flummigt, men relativt sant!
Jag har aldrig blivit kallad "pretto". Men det känns som att många lätt skulle kunna uppleva mig så, bara genom att läsa den här bloggen. Jag vet, det är svårt att inte bry sig om vad folk tycker om en eller inte.
Ingen människa älskar allt och alla, det vet du som alla andra. Alla har egenskaper som någon stör sig på. Jag menar absolut inte att jag skulle vara mer "perfekt" själv. Här har du några punkter:
1. Vem kom på "jantelagen"? Min åsikt där att den är skapad för att trycka ner folk. Varför ska man inte få tycka om sig själv? Har jag inte rätt att tycka att jag är bättre än många andra på vissa saker? Jag är inte religös, men jag måste ändå citera: "Älska din nästa som du älskar dig själv" (ungefär). Det citatet brister, jag vet, men varför inte låta sig själv älska just sig själv? Nej, jag menar inte att man måste göra det, det gör man antagligen för det mesta inte. Jag menar som sagt att låta sig göra det.
Persoligt budskap: Kan du, vill du - trotsa jantelagen, ingen vinner på att du förminskar dig själv!
2. Dubbelmoral. Det är så inkorrekt och ja, det är dåligt. Men de som är "dubbelmoraliska", är de verkligen medvetna om det själva? Ja, det är säkert många, det finns ju faktiskt folk som beter sig egoistiskt och elakt. Jag håller i alla fall på tron om att många faktiskt inte menar illa, utan att det slinter på något sätt i livet...
3. Att räcka till. Vem gör egentligen det? Har vi inte alla känt oss otillräckliga? Svarar jag "nej" på den frågan så har jag förmodligen levt ett ganska händelselöst liv, kanske utan någon eller något som egentligen har någon djup betydelse.
Känslorna och den faktiska sanningen, hur ofta hör de ihop? Jag gick på KBT i höstas (kognitiv beteendeterapi), det var väldigt lärorikt! Just denna fråga var ganska central. Givetvis hänger jag inte ut någon, verkligen inte. Men jag kan säga att i alla fall jag började förstå lite mer än vad jag gjorde innan. Därav den här frågan, eller kanske hela inlägget?
4. Det mesta är kluvet. Eller ja, jag upplever det så i alla fall. Vore ingenting kluvet så skulle världen vara totalt svart-vit. Har du tänkt på det?
Kluvenhet.. det ordet går att tolka på många sätt. Det kan betyda det jag just skrev - eller beslutsångest - eller att faktiskt uppleva livet som svart-vitt.
5. En kort fråga, i princip omöjligt att definiera: Vad existerar i livet - och vad gör det inte? Existerar allt, något, eller inget? Egentligen...
Okej, det får vara det det! :P
Slutsats: Inget är lätt, inget är perfekt (eller kanske allt?), allting är relativt oklart - och livets mening är oidentifierad!
Ingen människa älskar allt och alla, det vet du som alla andra. Alla har egenskaper som någon stör sig på. Jag menar absolut inte att jag skulle vara mer "perfekt" själv. Här har du några punkter:
1. Vem kom på "jantelagen"? Min åsikt där att den är skapad för att trycka ner folk. Varför ska man inte få tycka om sig själv? Har jag inte rätt att tycka att jag är bättre än många andra på vissa saker? Jag är inte religös, men jag måste ändå citera: "Älska din nästa som du älskar dig själv" (ungefär). Det citatet brister, jag vet, men varför inte låta sig själv älska just sig själv? Nej, jag menar inte att man måste göra det, det gör man antagligen för det mesta inte. Jag menar som sagt att låta sig göra det.
Persoligt budskap: Kan du, vill du - trotsa jantelagen, ingen vinner på att du förminskar dig själv!
2. Dubbelmoral. Det är så inkorrekt och ja, det är dåligt. Men de som är "dubbelmoraliska", är de verkligen medvetna om det själva? Ja, det är säkert många, det finns ju faktiskt folk som beter sig egoistiskt och elakt. Jag håller i alla fall på tron om att många faktiskt inte menar illa, utan att det slinter på något sätt i livet...
3. Att räcka till. Vem gör egentligen det? Har vi inte alla känt oss otillräckliga? Svarar jag "nej" på den frågan så har jag förmodligen levt ett ganska händelselöst liv, kanske utan någon eller något som egentligen har någon djup betydelse.
Känslorna och den faktiska sanningen, hur ofta hör de ihop? Jag gick på KBT i höstas (kognitiv beteendeterapi), det var väldigt lärorikt! Just denna fråga var ganska central. Givetvis hänger jag inte ut någon, verkligen inte. Men jag kan säga att i alla fall jag började förstå lite mer än vad jag gjorde innan. Därav den här frågan, eller kanske hela inlägget?
4. Det mesta är kluvet. Eller ja, jag upplever det så i alla fall. Vore ingenting kluvet så skulle världen vara totalt svart-vit. Har du tänkt på det?
Kluvenhet.. det ordet går att tolka på många sätt. Det kan betyda det jag just skrev - eller beslutsångest - eller att faktiskt uppleva livet som svart-vitt.
5. En kort fråga, i princip omöjligt att definiera: Vad existerar i livet - och vad gör det inte? Existerar allt, något, eller inget? Egentligen...
Okej, det får vara det det! :P
Slutsats: Inget är lätt, inget är perfekt (eller kanske allt?), allting är relativt oklart - och livets mening är oidentifierad!
Problemen verkar lättare för utomstående
Jag tror inte att människan är född med full empati, utan att det är något man bygger upp med tiden. För vissa går det lättare än för andra. Om jag till exempel har ett problem som känns olösbart för mig, finns det ofta folk som kan komma med potentiella lösningar - förmodligen för att den andra personen inte lider lika mycket jag som jag själv.
Är detta positivt eller negativt?
För mig är det, precis som jag alltid brukar tycka, både och. Det säger väl sig självt egentligen. Givetvis är det bra att folk kan komma med idéer på lösningar och hjälpa till så gott de kan, samtidigt som smärtan hos en själv blir ännu mer olidlig när ingen kan förstå hur svårt livet känns.
Mycket tror jag beror på att vi inte är gjorda för att vara 100% empatiska. De flesta av oss har någon form av empati och det gör att vi kan hjälpa på olika sätt. Men den delen av empati vi inte har behövs nog också, annars skulle det förmodligen bli masskatastrof om något hände någon.
En väldigt het fråga är: Kan man verkligen förstå något man aldrig varit med om själv?
"Jag förstår hur det känns" låter inte helrätt om någon går i genom något väldigt jobbigt och pratar med en ganska oinsatt person. Jag skulle i så fall må bättre av att kanske få höra "Jag kan verkligen tänka mig att det här är hemskt och jobbigt". Ord och formuleringar är alltid viktiga att göra rätt, det är väl någon slags "petighet" vi har inom oss.
Jag är absolut inte utbildad inom det psykiska området, jag skriver ut i från mina år som människa.
Vad gör man om någon går i genom en kris? Måste man säga så mycket, eller räcker det med att bara finnas när den som mår dåligt behöver en? Hur mycket vågar man fråga? Ska man överhuvudtaget fråga, eller ska man vänta tills det kommer på tal?
Tänk på hur du skulle vilja att någon betedde sig mot dig om du gick i genom någonting väldigt jobbigt...
Slutligen dagens klyscha: Hade det funnits något svar, hade problemen aldrig funnits!
Är detta positivt eller negativt?
För mig är det, precis som jag alltid brukar tycka, både och. Det säger väl sig självt egentligen. Givetvis är det bra att folk kan komma med idéer på lösningar och hjälpa till så gott de kan, samtidigt som smärtan hos en själv blir ännu mer olidlig när ingen kan förstå hur svårt livet känns.
Mycket tror jag beror på att vi inte är gjorda för att vara 100% empatiska. De flesta av oss har någon form av empati och det gör att vi kan hjälpa på olika sätt. Men den delen av empati vi inte har behövs nog också, annars skulle det förmodligen bli masskatastrof om något hände någon.
En väldigt het fråga är: Kan man verkligen förstå något man aldrig varit med om själv?
"Jag förstår hur det känns" låter inte helrätt om någon går i genom något väldigt jobbigt och pratar med en ganska oinsatt person. Jag skulle i så fall må bättre av att kanske få höra "Jag kan verkligen tänka mig att det här är hemskt och jobbigt". Ord och formuleringar är alltid viktiga att göra rätt, det är väl någon slags "petighet" vi har inom oss.
Jag är absolut inte utbildad inom det psykiska området, jag skriver ut i från mina år som människa.
Vad gör man om någon går i genom en kris? Måste man säga så mycket, eller räcker det med att bara finnas när den som mår dåligt behöver en? Hur mycket vågar man fråga? Ska man överhuvudtaget fråga, eller ska man vänta tills det kommer på tal?
Tänk på hur du skulle vilja att någon betedde sig mot dig om du gick i genom någonting väldigt jobbigt...
Slutligen dagens klyscha: Hade det funnits något svar, hade problemen aldrig funnits!
Diktsamling
När en dröm går förlorad - som om den aldrig någonsin existerat
"Minns du känslan av att tyst gå och drömma?
När kärleken ger dig ett knytnävsslag.
Minns du orden, de vackra, de ömma?
Du var den du ville vara för en dag.
När du sedan inser vem du egentligen är,
är det så lätt att du dig själv fördöma.
Det finns inte längre någon som har dig kär,
svårt att komma över, omöjligt att glömma." - Nathaly Åkesson 2009
Ett hopp som aldrig dör
"Du är ett ljus, en ginsta.
Du är hoppet som aldrig tar slut.
Jag vägrar att dig mista,
även när livets sand runnit ut.
Likt en blomma kommer du upp,
för att sedan vissna och dö.
Men när jag som minst anar,
återvänder du alltid, till mig." - Nathaly Åkesson 2009
Alla knoppar som brister lider inte
När allting stannar upp, bara för en sekund.
När jag känner att det är så här jag vill vara.
Nu kan jag till och med andas en stund,
känna min inre frid, känna det, bara.
Det går inte att beskriva känslan jag har,
den inre frustration som nu är borta.
Känslan av en duva, som fri mot solen far
är så skön, så välkommen, jag hoppas,
att det är så här livet ska vara
Det mörka dagar jag haft
var ett brott mot livet.
Nu får jag smaka på frihetens saft,
jag tänker inte längre på kniven.
När aspens gröna löv susar i vinden,
när det grönskar i naturen,
då jag känner efter, men då det inte finns tårar på kinden,
då det enda som finns är känslan av att jag genom livet blir buren.
Likt videungens knopp som öppnar sig mot världen,
är jag på väg åt samma håll.
Nu börjar den spännande färden
mot lummiga trädgårdar, älvor, tomtar och troll. - Nathaly Åkesson 2009
Vi lever alla med olika sanningar
Hon är skrämmande, likt mörkret om natten.
Hon är fin, när vi delar sorgerna och skratten.
Hon är otäck, som anden som hemsöker dig.
Hon är vacker, till mig kommer Hon aldrig säga "nej".
Hon är hemsk, liksom en desperat törst.
Hon är underbar, Hon valde mig allra först.
Hon är att förakta, Hon ger dig ingen respekt.
Hon är min förälskelse, det finns ingen som är perfekt.
Hon är din dödsorsak, blunda inte för sanningen.
Hon är min enda kärlek, jag älskar Henne och vill inte leva i din sanning.
"Minns du känslan av att tyst gå och drömma?
När kärleken ger dig ett knytnävsslag.
Minns du orden, de vackra, de ömma?
Du var den du ville vara för en dag.
När du sedan inser vem du egentligen är,
är det så lätt att du dig själv fördöma.
Det finns inte längre någon som har dig kär,
svårt att komma över, omöjligt att glömma." - Nathaly Åkesson 2009
Ett hopp som aldrig dör
"Du är ett ljus, en ginsta.
Du är hoppet som aldrig tar slut.
Jag vägrar att dig mista,
även när livets sand runnit ut.
Likt en blomma kommer du upp,
för att sedan vissna och dö.
Men när jag som minst anar,
återvänder du alltid, till mig." - Nathaly Åkesson 2009
Alla knoppar som brister lider inte
När allting stannar upp, bara för en sekund.
När jag känner att det är så här jag vill vara.
Nu kan jag till och med andas en stund,
känna min inre frid, känna det, bara.
Det går inte att beskriva känslan jag har,
den inre frustration som nu är borta.
Känslan av en duva, som fri mot solen far
är så skön, så välkommen, jag hoppas,
att det är så här livet ska vara
Det mörka dagar jag haft
var ett brott mot livet.
Nu får jag smaka på frihetens saft,
jag tänker inte längre på kniven.
När aspens gröna löv susar i vinden,
när det grönskar i naturen,
då jag känner efter, men då det inte finns tårar på kinden,
då det enda som finns är känslan av att jag genom livet blir buren.
Likt videungens knopp som öppnar sig mot världen,
är jag på väg åt samma håll.
Nu börjar den spännande färden
mot lummiga trädgårdar, älvor, tomtar och troll. - Nathaly Åkesson 2009
Vi lever alla med olika sanningar
Hon är skrämmande, likt mörkret om natten.
Hon är fin, när vi delar sorgerna och skratten.
Hon är otäck, som anden som hemsöker dig.
Hon är vacker, till mig kommer Hon aldrig säga "nej".
Hon är hemsk, liksom en desperat törst.
Hon är underbar, Hon valde mig allra först.
Hon är att förakta, Hon ger dig ingen respekt.
Hon är min förälskelse, det finns ingen som är perfekt.
Hon är din dödsorsak, blunda inte för sanningen.
Hon är min enda kärlek, jag älskar Henne och vill inte leva i din sanning.
Verklighetsflykt
Att fly från verkligheten. Det gör vi alla, mer eller mindre. Alla har sina egna vägar och metoder att göra det på. Jag funderade och kom fram till lite saker alldeles nyss. För vissa är det kanske en paus från vardagen, medan det faktiskt är en slags flykt för andra. Jag spelar till exempel The Sims ganska mycket till och från, somliga kollar på film, andra läser böcker, osv.
Barn leker. Men enligt min teori så är det inte samma sak, eller samma anledning som en vuxen persons avbrott från verkligheten. Barn lär sig och utvecklas genom lek, de tränar upp sig mer och mer för att senare kunna klara av vuxenvärldens krav och system.
Finns det några nackdelar med detta? Ja - och nej, är mitt personliga svar. Alla behöver sin fantasi för att kunna utvecklas som människa, men för vissa går det dessvärre för långt. Förlorar man sig i en annan värld kan det, som jag har uppfattat det, bli jobbiga och obehagliga konsekvenser.
Som alla vet så finns det ju folk som mår dåligt. Då kan den s.k. "verklighetsflykten" vara ett mer attraktivt alternativ till ett som man inte trivs med. En psykos kan till exempel börja med att man skärmar av sig - flyr från den sanning man anser är smärtsam och outhärdlig. Det får ju givetvis extremt otrevliga följder, som man då måste leva med livet ut. (Parentes: Psykoser kan ha väldigt många olika orsaker och starter, den här är bara en).
En annan sak som kan vara ofördelaktig är om man, låt säga, spelar datorspel eller annat, så pass mycket att man "glömmer bort" världen utanför. I vissa fall kan man kalla det missbruk.
Enligt mina uppfattningar och tankar så tror jag att allt detta hör ihop på något sätt. Gränsen mellan en "paus" och en "flykt" kan vara väldigt hårfin. Med det menar jag att det kan gå för långt, fast man själv är totalt blind för det, märker det inte. Det här, liksom hela livet, är en balansgång på en smal, bräcklig trädgren och det gäller att ha kontroll över det. Det här inläggets tema hör ihop med allt annat. Allt. Hela livet är som, vad ska jag säga, DNA-trådar. Ingenting är paralellt, en tråd rör alltid vid en annan. Vissa saker berör varandra väldigt mycket, medan andra väldigt lite. Det här är egentligen helt självklara frågor, men jag tror inte att alla har tänkt på samma sätt som mig och de flesta funderar väl inte över sånt här varje dag. Det jag försöker göra nu är att sätta ord på saker som det kanske inte alltid är så lätt att hitta ord för, då de är ganska luddiga, oskarpa och osynliga.
Det är är inte baserat på någon fakta - Jag utgår efter mina tankar och erfarenheter!
Barn leker. Men enligt min teori så är det inte samma sak, eller samma anledning som en vuxen persons avbrott från verkligheten. Barn lär sig och utvecklas genom lek, de tränar upp sig mer och mer för att senare kunna klara av vuxenvärldens krav och system.
Finns det några nackdelar med detta? Ja - och nej, är mitt personliga svar. Alla behöver sin fantasi för att kunna utvecklas som människa, men för vissa går det dessvärre för långt. Förlorar man sig i en annan värld kan det, som jag har uppfattat det, bli jobbiga och obehagliga konsekvenser.
Som alla vet så finns det ju folk som mår dåligt. Då kan den s.k. "verklighetsflykten" vara ett mer attraktivt alternativ till ett som man inte trivs med. En psykos kan till exempel börja med att man skärmar av sig - flyr från den sanning man anser är smärtsam och outhärdlig. Det får ju givetvis extremt otrevliga följder, som man då måste leva med livet ut. (Parentes: Psykoser kan ha väldigt många olika orsaker och starter, den här är bara en).
En annan sak som kan vara ofördelaktig är om man, låt säga, spelar datorspel eller annat, så pass mycket att man "glömmer bort" världen utanför. I vissa fall kan man kalla det missbruk.
Enligt mina uppfattningar och tankar så tror jag att allt detta hör ihop på något sätt. Gränsen mellan en "paus" och en "flykt" kan vara väldigt hårfin. Med det menar jag att det kan gå för långt, fast man själv är totalt blind för det, märker det inte. Det här, liksom hela livet, är en balansgång på en smal, bräcklig trädgren och det gäller att ha kontroll över det. Det här inläggets tema hör ihop med allt annat. Allt. Hela livet är som, vad ska jag säga, DNA-trådar. Ingenting är paralellt, en tråd rör alltid vid en annan. Vissa saker berör varandra väldigt mycket, medan andra väldigt lite. Det här är egentligen helt självklara frågor, men jag tror inte att alla har tänkt på samma sätt som mig och de flesta funderar väl inte över sånt här varje dag. Det jag försöker göra nu är att sätta ord på saker som det kanske inte alltid är så lätt att hitta ord för, då de är ganska luddiga, oskarpa och osynliga.
Det är är inte baserat på någon fakta - Jag utgår efter mina tankar och erfarenheter!
Hissa & Dissa
Här äro lite hiss och lite diss!
Nathy hissar:
Personalen på Glitter. Nu pratar jag om de flesta Glitterbutiker (det är omöjligt att säga alla, det finns ju alltid undantag. Även fast de är ute efter att sälja så mycket som möjligt, ja, som säljare brukar, så blir jag alltid väldigt trevligt bemött!
Överraskningar. Visst är det väl härligt när en gammal vän hör av sig till dig, helt utan någon direkt anledning, utan mest för att den personen kom att tänka på dig?
Inte för att detta händer mig speciellt ofta, men det har hänt att jag gjort så på någon annan.
Andra överraskningar är givetvis också välkomna, så länge de inte är av den obehagliga varianten.
Spotify. Ett både lagligt och gratis musikprogram. Behöver jag ens säga mer?
Nathy dissar:
Spel som inte fungerar på äldre datorer. Hur många har egentligen råd med en ny dator? Inte jag i alla fall. Mitt "The Sims 3" fungerar, men går väldigt långsamt på min dator. Dåligt tycker jag, att man måste ha det senaste high-tech-prylarna för att kunna spela ett datorspel.
Folk som jävlas. Det där "disset" är inte folkligt korrekt, jag vet. Men jag kan inte låta bli att hata människor som är ute efter att göra mig förbannad. Vissa människor är lättprovoserade och andra inte. Visst, tycker du att jag är "barnlig" p.g.a den här punkten på listan så är det ditt problem :)
De nutida klädstorlekarna. De nutida storlekarna är ett skämt enligt mig. Jag är inte tjock, men ändå måste jag ha storlek 44 (som för övrigt tillhör +size storlekarna). Förr kunde jag ha storlek 36-38 och min kroppsstorlek skiljer sig inte speciellt mycket från den tiden. Varför göra kläder mindre och mindre när man vill så slut på skrangel-idealet? (Tja, det hoppas jag väl på att man vill i alla fall).
Nathy hissar:
Personalen på Glitter. Nu pratar jag om de flesta Glitterbutiker (det är omöjligt att säga alla, det finns ju alltid undantag. Även fast de är ute efter att sälja så mycket som möjligt, ja, som säljare brukar, så blir jag alltid väldigt trevligt bemött!
Överraskningar. Visst är det väl härligt när en gammal vän hör av sig till dig, helt utan någon direkt anledning, utan mest för att den personen kom att tänka på dig?
Inte för att detta händer mig speciellt ofta, men det har hänt att jag gjort så på någon annan.
Andra överraskningar är givetvis också välkomna, så länge de inte är av den obehagliga varianten.
Spotify. Ett både lagligt och gratis musikprogram. Behöver jag ens säga mer?
Nathy dissar:
Spel som inte fungerar på äldre datorer. Hur många har egentligen råd med en ny dator? Inte jag i alla fall. Mitt "The Sims 3" fungerar, men går väldigt långsamt på min dator. Dåligt tycker jag, att man måste ha det senaste high-tech-prylarna för att kunna spela ett datorspel.
Folk som jävlas. Det där "disset" är inte folkligt korrekt, jag vet. Men jag kan inte låta bli att hata människor som är ute efter att göra mig förbannad. Vissa människor är lättprovoserade och andra inte. Visst, tycker du att jag är "barnlig" p.g.a den här punkten på listan så är det ditt problem :)
De nutida klädstorlekarna. De nutida storlekarna är ett skämt enligt mig. Jag är inte tjock, men ändå måste jag ha storlek 44 (som för övrigt tillhör +size storlekarna). Förr kunde jag ha storlek 36-38 och min kroppsstorlek skiljer sig inte speciellt mycket från den tiden. Varför göra kläder mindre och mindre när man vill så slut på skrangel-idealet? (Tja, det hoppas jag väl på att man vill i alla fall).
Livsfrågor & dylikt
Visst finns det väl många oklarheter om, ja, allt egentligen? Fundera lite på dessa frågor, så gör jag det också.
1. Får man någonsin reda på vem man egentligen är? Har man ens en personlighet, eller är alla på något sätt personlighetskluvna?
2. Måste man ha åsikter i precis alla frågor? Låt säga att du haft en åsikt som berör något, som du verkligen har hållit hårt och starkt på, får du då plötsligt ändra dig, eller måste du tappert hålla dig fast vid någonting som du faktiskt inte längre tror på?
3. Varför verkar det som om vissa personer förändras väldigt lite på en lång period, medan andra förändras drastiskt och ofta inom korta perioder? Vilka konsekvenser ger egentligen en skarp förändring hos en människa? Vilka vänner försvinner och vilka består?
4. Finns egentligen ömsesidig kärlek, eller är det någonting man framkallar själv? Det vore ju en enorm lyckträff om två personer "råkar" älska varandra samtidigt från första början.
5. Det finns mycket man "bara gör" utan att det, enligt mig, finns någon konkret mening med det. Vem kom t. ex. på att det är "fult" med tjejer som inte rakar benen? Jag menar, det är inte viktigt! Jag gör det själv, men det är av anledningen jag just tog upp. Folk har hittat på att det ska vara så, så jag och förmodligen många andra, gör det bara.
6. Jag undrar hur många under alla år som haft kärleksartade känslor för mig. Det undrar nog alla (fast över sig själv då, som ni säkert förstår). Kanske inga? Eller kanske väldigt många fler än vad jag någonsin trott? Jag antar att man får reda på väldigt få.
7. Jag undrar hur många procent av det man tänker, i genomsnitt, som man inte visar/talar om för folk. En väldigt hög siffra, skulle jag tro.
8. Jag undrar också varför man (jag) tänker så konstiga saker. Jag vet, alla gör det (hoppas jag). Sådant überknäppt, som man inte skulle verka riktigt klok i huvudet om man berättade för någon.
Det finns mycket, mycket mer, tro mig ;) Dela med er!
1. Får man någonsin reda på vem man egentligen är? Har man ens en personlighet, eller är alla på något sätt personlighetskluvna?
2. Måste man ha åsikter i precis alla frågor? Låt säga att du haft en åsikt som berör något, som du verkligen har hållit hårt och starkt på, får du då plötsligt ändra dig, eller måste du tappert hålla dig fast vid någonting som du faktiskt inte längre tror på?
3. Varför verkar det som om vissa personer förändras väldigt lite på en lång period, medan andra förändras drastiskt och ofta inom korta perioder? Vilka konsekvenser ger egentligen en skarp förändring hos en människa? Vilka vänner försvinner och vilka består?
4. Finns egentligen ömsesidig kärlek, eller är det någonting man framkallar själv? Det vore ju en enorm lyckträff om två personer "råkar" älska varandra samtidigt från första början.
5. Det finns mycket man "bara gör" utan att det, enligt mig, finns någon konkret mening med det. Vem kom t. ex. på att det är "fult" med tjejer som inte rakar benen? Jag menar, det är inte viktigt! Jag gör det själv, men det är av anledningen jag just tog upp. Folk har hittat på att det ska vara så, så jag och förmodligen många andra, gör det bara.
6. Jag undrar hur många under alla år som haft kärleksartade känslor för mig. Det undrar nog alla (fast över sig själv då, som ni säkert förstår). Kanske inga? Eller kanske väldigt många fler än vad jag någonsin trott? Jag antar att man får reda på väldigt få.
7. Jag undrar hur många procent av det man tänker, i genomsnitt, som man inte visar/talar om för folk. En väldigt hög siffra, skulle jag tro.
8. Jag undrar också varför man (jag) tänker så konstiga saker. Jag vet, alla gör det (hoppas jag). Sådant überknäppt, som man inte skulle verka riktigt klok i huvudet om man berättade för någon.
Det finns mycket, mycket mer, tro mig ;) Dela med er!
PPPP! (Proffs På Programmet Paint)
Åh, jo, där var jag allt fyndig! ;)
Jag har nyss lärt mig att göra "kollage" på Paint. Det är egentligen superlätt, men jag hade inte tänkt på att det
gick förut.
Detta kollage gjorde jag egentligen för att jag ville studera min nya hårfärg! Jag skulle vilja vara helt rödhårig, men röd-svart går utmärkt det också?
Skulle jag passa i rött hår? Någon där ute som tror sig ha någon form av svar?
Så, det var det om PPPP (fyndigt, fyndigt). Men visst är de väl fräsiga?! ;) Alltså kollagen.
Jag har nyss lärt mig att göra "kollage" på Paint. Det är egentligen superlätt, men jag hade inte tänkt på att det
gick förut.
Egobilds-kollage 2010
Detta kollage gjorde jag egentligen för att jag ville studera min nya hårfärg! Jag skulle vilja vara helt rödhårig, men röd-svart går utmärkt det också?
Skulle jag passa i rött hår? Någon där ute som tror sig ha någon form av svar?
♥ Kollage med mina egendesignade smycken ♥
(Och för er som inte vet det, så heter mitt varumärke Made by Jade, men är än så länge ostartat).
(Och för er som inte vet det, så heter mitt varumärke Made by Jade, men är än så länge ostartat).
Så, det var det om PPPP (fyndigt, fyndigt). Men visst är de väl fräsiga?! ;) Alltså kollagen.
Härmed inviger jag dig...
... kära blogg!
Ojojoj! Vilken dag! Alltså jag har inte gjort något jobbigt, som att gå i skolan eller något. Det är snarare det att jag sov till c:a 15.15 och har gjort väldigt lite sedan dess också.
Men nu kom jag faktiskt i gång med något! Ja, alltså att starta en ny blogg. Här kommer jag skriva om mycket, allt som faller mig in. Nåja, nästan allt.
SÅ.. vad ska jag egentligen göra med min nervositet? Det är nämligen så att jag har planerat en fest i maj. Den ska äga rum på stranden i Farsta. Hjälp! Tänk om ingen kommer? Tänk om ingen har kul? Eller... tänk om någon förstör?
Jag blir alltid så nojig när jag ska annordna något.
Dagens festfunderare:
1. Vad ska vi göra om det börjar regna?
2. Toaproblemet..
3. Vad gör vi om några idioter som vill bråka dyker upp?
4. Hur ska jag få dit folk? Alltså så pass mycket folk att det kan kallas just fest?
5. Vad gör vi om några inte kommer överrens? Uuuh, hemska tanke -_-''
Men men, förhoppnings blir det jättekul! Det klassiska är ju sant; Det blir vad man gör det till :)
Folk ska också veta att alla trevliga personer får komma. Och jag litar på att folk jag känner bara drar med sig trevliga människor...
