Kärleksförklaring
Varför ser du på mig så där?
Varför ser du på mig så där
om du ändå inte kommer att finnas kvar i morgon?
Jag minns när jag såg dig första gången, minns du?
Minns du vad vad som hände och vad vi sa till varandra?
Ända sedan första stund har jag älskat dig och jag hatar det.
Vad kan jag göra för att du ska förstå?
Jag ser tåren på din kind
Jag vet att det gör ont i ditt hjärta
liksom det för ont i mitt.
Smaken av sorg känns så välbekant
men samtidigt så främmande
Inte en sekund till orkar jag stänga inne mig själv
Mina känslor väller över mig
Därför ville jag bara tala om detta för dig
Innan tiden var ute och det var för sent
I morgon kommer allting vara som förr
samtidigt som det aldrig kommer att bli det
Men jag ber dig, skänk mig i alla fall en tanke,
glöm mig aldrig och glöm aldrig mina ord.
Jag vet att det här inte är ömsesidigt,
jag vet att du hellre vill vända dig om och gå
Men snälla, stanna kvar och ge mig en sista omfamining,
eller i alla fall ett sista leende och en sista blick
Så farväl min käraste,
jag hoppas att vi ses igen.
Någon gång, någonstans
om inte annat så ses vi i evigheten.
Seriöst? Det här kan nog uppfattas som ganska komiskt...
Jag funderar på att skriva ett självmordsbrev som nästa projekt. Hemskt egentligen, men jag har aldrig hört talas om att någon har skrivit något sådant "bara så här" förut så...
Minnestal kanske jag ska testa också?
Usch, vad mycket sorg och död det blir! Men det är nog det som är lättast att skriva om, antar jag.
