Nemi

"Solen lyser dig i ögonen. Ingenting är som i går, tvärtom. Vem var du egentligen i går? Du varken kan eller vill minnas. Det annars så obehagliga, starka solskenet ger dina förut så trötta ögon en glimt, ett glittrande. Ditt svarta, matta livlösa hår har blivit ljust och vågigt, likt en ängels. Du vaknar upp i verkligheten, vaknar upp som en björn om våren. Som en återfödelse eller en uppståndelse. Du ler mjukt så att dina vita tänder syns. Aldrig har de varit så lena som nu, när din tunga smeker dem.

Du kan inte vara kvar längre där du står. Ödet väntar på dig, det vill ge dig några välförtjänta överraskningar. Din själ och ditt kropp talar till dig, de har viktiga budskap. Budskap om att du måste följa dina instinkter och gå långt, långt härifrån. Till en plats du aldrig haft i ditt medvetande innan.

Tillslut är du där, du gick rätt från första början, utan att använda din medhavda karta. Berget är högt. Det går inte att se toppen, dimman där uppe är för tät. Det är en dimma så vit att den aldrig kan ha berörts av någonting orent eller giftigt. När du börjar klättra upp för berget blir du förvånad över hur enkelt det går. Alla är vi väl smått höjdrädda, i alla fall när vi klättrar upp för ett brant berg, omätbart högt. I stället för att känna rädsla, så blir du nyfiken. Du tänker att du inte har något som helst att förlora. I sällskap med den tanken släpper du taget om de små håligheterna som du höll i dig i. Visst är det sant - du har ingenting att förlora, det har du just bevisat. Beviset är att din kropp är tyngdlös, dock ser du den, den finns kvar. Trots att du inte har några vingar flyger du långsamt uppåt. Inte går det snabbt inte, men det fungerar. Dina tankar kan få dig okrossbar, klipporna nedanför, vars armar sträcker sig obegränsat långt, så når de dig inte. Efter några sekunder långa som år, står du på bergets topp. Du tittar ner, rädslan är fortfarande obefintlig. Isiga vindar får ditt hår att flyga medan de samtidigt sjunger för dig. Vackra ord, inte hörda av någon annan än dig. Melodin är ren och klar. Trots att du inte har hört något liknande förut så börjar du tyst sjunga med vinden. Ton för ton, ord för ord sjunger du, mer och mer ett med världens alla vindar. Här fanns ingenting, men det gjorde inget. Du var inte hungrig, törstig eller trött. Det behövdes inte här. Känslan du kände var så överväldigande att allt annat försvann i det grå förgångna. Dock hade du inte uppnått den slutgiltiga känslan av extas än. När som helst skulle den anlända, smeka din kropp, din själ - din existens.

Efter att ha väntat och väntat så upplevde du någonting som ingen annan människa ens är skapad för att förstå. Dimman skingrades, nu var du där. Tonerna blev tydligare, vindarna behagligare och doften av alla världens underverk blev oundviklig att känna. Du var inte död, du levde. Äntligen var du tillbaka i paradiset efter att ha varit i fångenskap i landet bortom allt vad mänsklighet innebär."