Musik som berör
Nu tänkte jag presentera en lista på låtar som verkligen är vackra på flera olika sätt - vad de än handlar om, vilken genre de än tillhör och hur de än låter. Vissa är dock inte direkt vackra, men ni förstår vad jag menar, de berör mig djupt.
♥ Eva Dahlgren - Vem tänder stjärnorna
♥ Europe - Carrie
♥ Dia Psalma - Hon får
♥ Hinder - Lips of an angel
♥ Seether ft. Amy Lee - Broken
♥ Grymlings - När gullvivan blommar
♥ Helene Sjöholm & Anna Stadling - Som en bro över mörka vatten
♥ Eva Dahlgren - Ängeln i rummet
♥ Papa Roach - Scars
♥ Kent - Mannen i den vita hatten (16 år senare)
♥ HIM - The funeral of hearts
♥ Imperiet - Märk hur vår skugga
♥ Nazareth - Love hurts
♥ White Lions - When the childrens cry
♥ Bryan Adams - Heaven
♥ Håkan Hellström - En vän med en bil
♥ Kent - Sundance Kid
♥ All Time Low - Lullabies
♥ Nelly Furtado - Try
♥ Stakka Bo - Mute
♥ Nine Inch Nails - A warm place
♥ Sum 41 - Pieces
♥ The Cranberries - Cordell
♥ Nine Inch Nails - Hurt
♥ Åsa Jinder & Cajsa Stina Åkerström - Av längtan till dig
♥ Nightwish - Away
♥ Journey - Don't stop believin'
♥ Dommin - My heart, your hands
♥ Håkan Hellström - Den fulaste flickan i världen
♥ Dia Psalma - Höstmåne
♥ Pretty Boy Floyd - I wanna be with you
♥ Owl City - Vanilla Twilight
♥ The Cranberries - Hollywood
♥ Queen - Who wants to live forever
♥ Rammstein - Mein herz brennt
♥ Tommy Körberg - Stad i ljus
♥ Transister - Flow
♥ Flowing Tears - Odium
♥ Broder Daniel - Shoreline
Det var några stycken.
Recito Förlag AB
Äntligen!
Nu har jag verkligen bestämt mig att sluta vela och börja kämpa.
Mitt första projekt är att avsluta min diktsamling och skicka den till Recito Förlag, ett lite mindre bokförlag som ger ut böcker i mindre upplagor. Det är i varje fall en otroligt bra början, speciellt om de faktiskt ger ut min dikt/textsamling.
Det skulle helt klart vara bland de största av lyft i hela mitt ärrade liv!
Så nu gäller det bara att skriva, skriva, skriva, vilket inte är något som helst problem för mig just nu.
Just nu känner jag mig otroligt lättad, djupt rörd och jag har insett fakta - släppt alla svarta fantasier.
En sak jag har lärt mig är att man ska uppskatta små saker i livet, vilket jag faktiskt också har börjat göra. Exempelvis uppskattar jag otroligt mycket att jag fick en hel del läsare när jag publicerat det förra inlägget om SD. Lite synd är det att jag inte skrivit texten själv, men det borde ju räknas ändå eftersom jag faktiskt menar det.
Jag vill tillföra denna värld någonting och ibland tycker jag mig faktiskt lyckas ♥
Sanningen om SD
Alla riksdagspartier tar ju avstånd från SD vilket är bra på det uppenbara sättet men dåligt för att de fortsätter den utfrysningstaktik som har pågått hela valet. I och med att man hade denna ignorerande taktik motverkade man inte SD på något sätt. Om partierna istället skulle tagit fler debatter med SD skulle deras frågor belysts på ett annat sätt och det skulle framgått tydligare vilka idioter de är, man skulle ha motarbetat dem inte bara ignorera problemet. Ett ignorerat problem finns kvar, det gäller att lösa det!"
OBS! Jag har inte skrivit denna text, men har full tillåtelse att publicera den.
- Rött inne, rött ute, rött hjärta, rött sinne / Nathaly
Nattens vita ängel
När nattens vita ängel lyser, är det inte längre någon i världen som fryser. Alla får sitt dagliga bröd och alla räddas från ond bråd död.
När nattens vita ängel lyser vet du att du är i himlen.
Obs! De flesta dikterna är mer eller mindre skitgamla. Mellan 2007-2010
Att ångra sig
Det gör ont att se sig i spegeln när ingen ser tillbaka
Det gör ont att se blodet rinna när man ångrar sig
Det gör ont att somna in när man vet att man aldrig mer ska vakna
Det gör ont när man tänker på att man sårar Dig
Varför blunda när man faktiskt vill se?
Varför blir allt det vackra så fult?
Varför blir allt fula så vackert?
Varför måste bladen vara gröna och himlen blå?
Varför måste vi leva, varför måste tiden gå?
Varför måste vi dö, hamna i evigheten?
Det är frågor vi aldrig får svar på,
men vi försöker att blunda och leva ändå.
En tvådelad existens II - För bra för att vara sant
"Kärlek vid första ögonkastet brukar det kallas. Kärlek till 'Det'. Det, som är så vacker, mjuk och trygg. Skenet bedrar alltid. Låt dig aldrig luras av Det. Väsendet som får demonerna att äta upp dig från insidan, eliminera ditt jag, vanställa din livssyn. 'I Dets varma famn behöver jag inget annat', är vad du tror. Din attraktion är gränslös när du ligger där intet ont anande om den egentliga sanningen. Dina tankar skriker, du har panik. Om Det skulle lämna dig skulle du stå naken framför smärtan och sorgen för att sedan tyna bort i den svarta evigheten. En evighet där du stryps av demonernas snara, men ändå inte dö. 'Det' är din drog, ditt liv, ditt allt.
Tillslut inser du. Att det hela är för bra för att vara sant. Och att du inte ligger i Dets trygga famn utan på något kallt, hårt och blött, totalt omsluten var kompakt mörker. 'Det' är inte mänsklig. 'Det' är bara ett Det. Tankarna far omkring i huvudet på dig, men få som du lyckas urskilja: 'Jag är utan gnista. Jag är Det. Jag är i Det, Det är i mig. Jag är värd ett straff för min naivitet, min dumhet.' Ditt hjärta förkolnar, faller isär, sprids för vinden. Du är ingen människa längre. Du är ett Det. Fast för alltid. På grund av dig och många andra så existerar demonerna. Fem minuter senare tar dina ord slut, även dina tankar och dina känslor. Stadskyrkan fick ett ljus extra det året."
En tvådelad existens - Att vakna upp i verkligheten
"Solen lyser dig i ögonen. Ingenting är som i går, tvärtom. Vem var du egentligen i går? Du varken kan eller vill minnas. Det annars så obehagliga, starka solskenet ger dina förut så trötta ögon en glimt, ett glittrande. Ditt svarta, matta livlösa hår har blivit ljust och vågigt, likt en ängels. Du vaknar upp i verkligheten, vaknar upp som en björn om våren. Som en återfödelse eller en uppståndelse. Du ler mjukt så att dina vita tänder syns. Aldrig har de varit så lena som nu, när din tunga smeker dem.
Du kan inte vara kvar längre där du står. Ödet väntar på dig, det vill ge dig några välförtjänta överraskningar. Din själ och ditt kropp talar till dig, de har viktiga budskap. Budskap om att du måste följa dina instinkter och gå långt, långt härifrån. Till en plats du aldrig haft i ditt medvetande innan.
Tillslut är du där, du gick rätt från första början, utan att använda din medhavda karta. Berget är högt. Det går inte att se toppen, dimman där uppe är för tät. Det är en dimma så vit att den aldrig kan ha berörts av någonting orent eller giftigt. När du börjar klättra upp för berget blir du förvånad över hur enkelt det går. Alla är vi väl smått höjdrädda, i alla fall när vi klättrar upp för ett brant berg, omätbart högt. I stället för att känna rädsla, så blir du nyfiken. Du tänker att du inte har något som helst att förlora. I sällskap med den tanken släpper du taget om de små håligheterna som du höll i dig i. Visst är det sant - du har ingenting att förlora, det har du just bevisat. Beviset är att din kropp är tyngdlös, dock ser du den, den finns kvar. Trots att du inte har några vingar flyger du långsamt uppåt. Inte går det snabbt inte, men det fungerar. Dina tankar kan få dig okrossbar, klipporna nedanför, vars armar sträcker sig obegränsat långt, så når de dig inte. Efter några sekunder långa som år, står du på bergets topp. Du tittar ner, rädslan är fortfarande obefintlig. Isiga vindar får ditt hår att flyga medan de samtidigt sjunger för dig. Vackra ord, inte hörda av någon annan än dig. Melodin är ren och klar. Trots att du inte har hört något liknande förut så börjar du tyst sjunga med vinden. Ton för ton, ord för ord sjunger du, mer och mer ett med världens alla vindar. Här fanns ingenting, men det gjorde inget. Du var inte hungrig, törstig eller trött. Det behövdes inte här. Känslan du kände var så överväldigande att allt annat försvann i det grå förgångna. Dock hade du inte uppnått den slutgiltiga känslan av extas än. När som helst skulle den anlända, smeka din kropp, din själ - din existens.
Efter att ha väntat och väntat så upplevde du någonting som ingen annan människa ens är skapad för att förstå. Dimman skingrades, nu var du där. Tonerna blev tydligare, vindarna behagligare och doften av alla världens underverk blev oundviklig att känna. Du var inte död, du levde. Äntligen var du tillbaka i paradiset efter att ha varit i fångenskap i landet bortom allt vad mänsklighet innebär."
Ett öde, två själar
I - Introduktion
Gränsen är så tunn
det är inget du känner.
Du tänker att du är ung
och aldrig sviker dina vänner.
II – Ett skrap på ytan
Men har du några vänner?
Kommer de ens ihåg dig?
Ser de dig om det värsta händer?
Skriker du, kommer de åt ditt håll vända sig?
III – Ett blödande sår
Rösten är stark, starkare än allt.
Musiken ekar i ditt huvud, så mäktig, så stor.
Rösten viskar i dit öra, kallt, så kallt.
Finns Gud, så finns inte du, inga bilder och inga ord.
IV – In till skelettet
Den enda tanken har blivit fler,
smittan sprider sig som en löpeld.
Snart försvinner allt, utom den verklighet du ser.
I den verklighet du valt är du naken, ensam och ingen kan mätta ditt hjärtas svält.
V - Bedövad
Då floderna torkat, solen gått ner,
ditt hjärta slutat bränna,
vet du att det inte kan falla isär än mer.
VI - Obotlig
Din kropp är inte alltför tanig,
ändå klarar inte din arm tyngden av din hand,
din hals klarar inte ditt huvud och dina ögon inte sina lock.
En strykning mot din kind ger en brännande smärta, du rycker till av denna chock.
VII – Innan klyvningen
Trots att solen nu gått upp sitter du kvar.
Varför skulle du göra något annat?
Du biter dig i handen för att känns om du ens någon kropp har.
Ditt hjärta bankar häftigt, men det känns ändå som det stannat.
VIII - Klyvningen
Du kan inte, du förmår dig inte.
Rör du ditt vapen så kommer du att vara ensam med Henne.
Hon är som en mardröm, dock så nära, så tydlig, full med kärlek.
Kärlek är en lek, liksom Hon.
Bakom de sorgsna ögonen och de fina orden är allting upplagt för ännu ett svek.
IX – Final och du är kluven
Hon är skrämmande, likt mörkret om natten.
Hon är fin, när vi delar sorgerna och skratten.
Hon är otäck, som anden som hemsöker dig.
Hon är vacker, till mig kommer Hon aldrig att säga "nej".
Hon är hemsk, liksom en desperat törst.
Hon är underbar, Hon valde mig allra först.
Hon är att förakta, Hon ger dig ingen respekt.
Hon är min förälskelse, det finns ingen som är perfekt.
Hon är din dödsorsak, blunda inte för sanningen.
Hon är min enda kärlek, jag älskar Henne och vill inte leva i din sanning.
Socialt självmord, allt för djupa ord
"Har jag en själsfrände? Har någon det? Eller är begreppet abstrakt och påhittat för att vi ska ha en anledning att romantisera, att finna oss själva i vår eviga identitetskris?"
"Jag skryter inte, inte alls. Att älska sig själv är det svåraste man kan ge sig in på. Människor som på ytan tros älska sig själva tror jag egentligen tänker motsatsen om sig själva, innerst inne. Att hata är också svårt, jag hatar inte. Därför skryter jag heller inte, jag blottar bara min personlighet. Men min hemlighet är att skryt inte är ett brott, det är ett konstaterande från min sida. Jantelagen är en myt"
"Normer. Är det ett påhitt? Eller är det något som faktiskt existerar? Kanske är det något man hittat på för att ha någon slags ursäkt för att vara elak mot folk som har svårt att följa dem? Ett ilande mysterium är vad det är..."
"Jag känner inte längre, jag bara tänker. Eller inte jag, tankarna tänker sig själva, utan mitt inblandande. Visst är det skönt att slippa känna hur knoppen långsamt brister, hur allting bara sprängs. Känslor som slår och spränger får stå för Kent"
"Jag är inte en modern Jesus. Därför står jag för mina tankar och erkänner dem, för jag blir ändå aldrig korsfäst."
"Jag tror inte att jag är något, utan vet det. Det borde alla göra, eftersom alla faktiskt är något."
"Det här är inga visdomar, men det är sant och kommer direkt från hjärtat. Men brukar det inte kallas visdomar då?"
"Våga vägra be om ursäkt, så länge du inte skadat någon. Du har kanske, precis som jag, missförstått ordet "skam". Vissa människor är bara rädda för dig om du inte är precis som dem. Rädsla och hat må spatsera hand i hand, men det kommer aldrig att bli samma sak."
"Människor är vackra, även om jag inte förstår mig på alla."
"Vad är makt? Uppenbarligen inte något som jag tycker mig ha, inte ens över mig själv. Men finns det en enda människa här i världen som tycker sig ha makt och aldrig känner sig totalt maktlösa? Nej, det är omöjligt."
"Jag skriver för att tysta mina tankar, för att formge ett ständigt mysterium. Ett mysterium som blir betydligt vackrare då jag kliver utanför mig själv. Därför skriver jag."
"Vissa begrepp borde förbjudas, så som "Attention Whore" och "konstig". Anledningen till detta är att det, som det mesta, är mer accepterat än att våga erkänna sin fientlighet och sin rädsla."
"Normalitet är till för amatörer. Men vem vill egentligen vara just normal? Uppenbarligen finns det folk som vill det. Ganska sorgligt, faktiskt."
"Jag hatar ordet "pretto". Inte för att jag någonsin blivit kallad det, dock lever jag med en ständig rädsla att folk ska missta mig för det. Alltså ordet som bara är just ett ord - ett obefintligt begrepp."
Peace!
Här tvingar jag ingen - några tillkännagivanden
Men här, på bloggen, är det ingen som är tvungen att läsa. Ibland är jag så rädd att folk ska missförstå, till exempel om jag "råkar" skriva en tanke, så kan folk tro att den ska tolkas bokstavligt, fast det egentligen bara var ord. Orden tar ibland slut, samtidigt som min hjärna inte får plats med dem eftersom det finns så oändligt många.
Varför måste jag ständigt be om ursäkt för min egen existens? Som om jag gjort någon något ont, någonsin.
Varför lyckas jag aldrig visa de fina sidorna jag har? I stället blir jag otroligt osäker och det känns som om jag bara blir fladdrig - eller ännu värre - apatiskt tyst och totalt osynlig. Jag vägrar att ha det så, det är inte jag! Vilka som läser det här spelar mindre roll, det kan vara hela min bekantskapskrets lika gärna som ingen alls. Det ända som är viktigt är att jag vill få ner mina tankar någonstans. Dock måste jag erkänna att jag blir glad om någon skulle läsa det. Tanken på att någon bryr sig får mig att känna mig som en vissen blomma som vaknar till liv och reser sig igen.
Bara att någon sätter sig bredvid mig och frågar hur läget är får mig att genast återfå kontrollen över min egentliga personlighet.
I förrgår kväll satt jag och skrev dikter och låttexter i massor. Eller ja, några stycken i alla fall. Snart planerar jag att äntligen kunna få ihop till en diktsamling, alltså en riktig, som jag ska skicka någonstans.
Vem vet? Jag kanske blir en modernare variant av Karin Boye? ;) Men det vet jag inte om jag vill förresten. För det första vill jag absolut inte begå självmord och för det andra vill jag vara jag. Alltså inte en blek kopia av någon annan.
Nog för att jag älskar att skriva sorgliga dikter och berättelser, speciellt eftersom jag har all erfarenhet när det gäller känslor av alla, ja, alla slag, i princip.
Det brukar alltid finnas människor som är underbara, som jag verkligen vara mig själv med. Det finns alltid de som jag kan vara helt naturlig med, utan att ens tänka på att hålla strikta tyglar på mig själv. Jag vet att jag är instinktivt styrd, jag är ärlig, rak och faktiskt problematiskt impulsiv. Alltså jag kan inte tänka innan jag talar, det går inte! Uppskattat eller inte - det har jag ingen aning om. Kanske är det därför vissa har väääldigt svårt för mig medan andra typ älskar mig? Eller, den tanken har jag egentligen inga bevis på. Men jag skulle föredra det framför att folk i allmänhet tappar bort mig i mängden och inte tycker ett skit om mig, utan bara placerar mig någonstans i mitten.
Även om saker och ting har förbättrats innerligt nu, så har jag alltid haft en känsla. Känslan av att inte passa in, var jag än befinner mig. Nåja, som sagt; känslan har aldrig varit så avlägsen som den varit sedan jag kom hit till Grebbestad. Nej, det vill jag egentligen inte klaga på. Men att jag upplevde det så i hela min barndom/hela min tonårstid är ett faktum. Förut förstod jag vad det kunde bero på, vilket kändes väldigt bra. Eller eh, att jag fick veta varför alltså, för då fanns det ju faktiskt en anledning som var "normal". Troligtvis beror det på att jag har ADHD. Men jag fattar inte? Alla säger att ADHD-folk är riktiga sköningar! Jag hoppas djupt och desperat att det ska gälla mig också. Ibland undrar jag hur det känns att inte ha det. Visst, diagnosen yttrar sig inte bara på ett negativt sätt, även om det jobbiga dominerar.
Ännu mer undrar jag hur det är att vara fri från manodepressiv sjukdom. Den diagnosen har också sina goda sidor, visst, men jag skulle absolut kunna överleva utan den ^^'
En gång läste jag om en kvinna som var manodepressiv och dessutom hade borderline personlighetsstörning. Jag har bestämt mig. Jag vägrar leva ett liv som sjuk. Jag VÄGRAR! Nu håller jag på att sluta med litium - en "medicin" så förstörde mig. Den fick mig att bli fet (jag gick upp 20 kg), bli finnig, konstant törstig, men framför allt; Den sänkte mitt självförtroende, fick mig att HATA min kropp.
En annan tanke är förresten att jag undrar om mitt eviga singelliv beror på mina "fel". Det fattar jag inte! Jag kanske är korkad, men ibland känns det som att i alla fall jag faktiskt dras till personer som mår dåligt, eller i alla fall har någon form av historia. Varför har jag ingen aning om, och denna fakta kanske jag inte borde skriva om heller, eftersom den kan missförstås, liksom allt annat.
Jag känner mig som någon som denna värld är rädd för, utan att jag förstår varför. Nej, nu måste jag sluta.
Tack och amen! (Eller nåt)
Döden - En lek att tåla
Nu står jag här tillslut, vid världens ände.
Jag har gett dig oändligt många chanser, men ingenting hände.
Mitt hjärta står i lågor, likaså mitt sinne.
Varför räddar du mig ej, varför låter du mig brinna inne?
Jag önskar inget hellre än att verkligheten ville mig väl,
men just nu har jag kommit till ett sista vägskäl.
Kommer du någonsin ångra dig när det redan är försent?
När tiden är ute, askan spridd och ditt sinne blivit vekt och klent?
Härmed avsäger jag min titel, en titel som aldrig fanns.
Kommer du eller någon undra var jag tagit vägen någonstans?
Jag är inte feg, jag är inte egoistisk, jag är bara ärlig.
Inte en sekund till står jag ut, i en svart bubbla, så förfärlig.
Inte orkar jag med flera gräl,
inte orkar jag längre vara stark.
Alla måste vi någon gång ta farväl,
vi ses så småningon, på helt annan mark.
Prinsessan och draken
en röst så len, lik sammet.
En prinsessa som ingenting göra får,
förän hon avsagt sig namnet.
En drake vars eld är så het,
vars ögon är små och gröna.
En drake som ingenting egentligen vet,
för han har aldrig sett livets sköna.
Trots korksruvar och ögon så blå
är hon inte lycklig.
Förmodligen lär det förbli så,
utan en relation, knappt ens en flyktig.
Tröttnar han aldrig på sin hetta?
Kommer det någonsin svalna av?
Blir de övre i makten aldrig mätta?
Han vill inte vara elak, utan avsäga sig detta krav.
En dag skall de mötas, de två.
En vacker, ung flicka, en ful, gammal best.
Tillsammans ska de få tiden att gå,
utan att behöva tänka på vad som skall hända där näst.
I alla sina dagar lyckliga de blir,
utan bekymmer de leva.
Verkligheten må att vara sårbar och skir,
men två är en mer, då de i frid fortsätta treva.
The unwritten story
How are you doing, my friend?
What has happened to your smile?
Why don't you a glance to me send?
Why don't you look at me even for a while?
I know your pain,
and you have to see,
that I'm not playing a game,
your tears burns like fire inside me.
Poor book that never was read.
Poor story that never was written
Poor child that was born already dead
Poor all the past that never became forgiven
I don't blame you for crying, my friend,
but I can't stand seeing you like this
Honey, you got to see that this isn't the end.
You're not even 20, don't you go away in a razor blade kiss.
Life is a story, you're a fairytail.
No one is perfect, sometimes we all fail.
But in my eyes, you are perfect.
It's just because you're not.
You'll always be a cut, an insufferable affect.
Especially if you decide to quit, to drop...
You're here, just as alive like before.
Your eyes are like stars in the night,
Your tears is gone by dawn, there's no sorrow ever more.
But I've to say that I hate you, you left me here lost and alone.
While your heart feels like red gold, my feels like a grey stone.
I hope you feel better now, you are worth the best.
I'm freezing, bleeding, but I'll be alright.
- Now I'll send you a letter but move on and care about the rest.
Fulla ord - inte tomma
Men en sak som faktiskt är härlig är att jag aldrig, aldrig förändrat grunden av mina åsikter, utan har hållit mig på samma sida hela tiden.
Nåja, visst led jag lite av "the moderate disorder" för ett par år sedan, men vägrade ändå att kalla mig "höger". Dessutom fanns det faktiskt en anledning till att jag tänkte som jag gjorde. Anledningen hette: Guldfeber. Jag var övertygad om att jag skulle kunna kämpa mig upp till toppen och bli stenrik och inte stöta på ett enda problem till i hela mitt liv. Är det så de tänker, de där som exempelvis vill lägga ner komvux?
Tror till exempel Björklund att vi ungdomar är så stabila, studiemotiverade, hurtiga och felfria att varenda ung människa kan klara av ÄNNU högre krav i skolan och samtidigt få höga betyg, helt utan att kraschlanda utanför landningsbanan? På vilket sätt skulle högre krav hjälpa t. ex. elever med psykiska problem? Allvarligt, låter det logiskt?
Att ta bort de chanser som finns nu när det gäller skolan, i det här fallet, ser jag som både en personlig - och allmän kränkning!
Tänk dig känslan av att vi fasthållen i fötterna medan någon kittlar dem. Händer det får du panik och skriker rakt ut, eller hur? Sådan blir jag nästan av att veta av vissa människors förvrängda verklighetsbild.
Slutsatser/ytterligare tankar:
♣ Att "tycka synd om" och att "se ner på" kan ha en ganska hårfin gräns. Så tyck inte synd om - gör något i stället, vad som helst - allting är värt ett försök! Jag upplever nämligen att vissa människor tänker "Jaha, synd för dem", om människor med problem, i stället för att ge alla samma förutsättningar.
♣ Stresskänslighet. Det är nog inget en politiker kan ha! Men det ÄR ett vanligt problem. Hallå?! Är de så mycket bättre för att de ev. var duktiga i skolan? Skolan = livet? Ingen skola = dödsdömd?
♣ Här glappar min kunskap, men visst är vänstern noggrannare med kvinnors och mäns lika lön? Inte alla röda kanske, men F! är given. Vem kom på den sjuka idén om att kvinnor skulle ha lägre lön? Det kommer alltid vara ett mysterium då inga ursäkter godtas.
♣ Jag kommer ständigt ifrån ämnet, men det gör inget tycker jag! ;)
♣ Manligt och kvinnligt språk. Det har nog inte med saken att göra, men varför skulle kvinnor ha större anledning att jämt och ständigt "be om ursäkt" för sig själva? Jag tycker att denna fråga passar in för att vi disskuterade det på svenska B-kursen på Åsö. Tur att vi hade en rättvis, smart och tänkade lärare!
Jag tänker i alla fall aldrig, aldrig be om ursäkt för mig själv mer. Varför skulle jag?
Dagens visdom:
- Finns det någon som ogillar dig för att du är du, då är det inte ditt problem! Du vinner i längden. (Lättare sagt än gjort, men så är det faktiskt).
Har inte extremt mycket med detta att göra heller, men en bra låt! Dia Psalma ♥
http://www.youtube.com/watch?v=1oFBQ2r9tcI&feature=related
Ack, dagens ungdom... (Mentalstripp)
I detta inlägg tänkte jag låtsas vara en äldre dam, en lite surmulen sådan. Eller kanske inte, men... äsch, läs i stället.
OBS! Titta noggrannt efter glimten i mitt öga (som du förvisso inte ser i texten, men du fattar vad jag menar). Jag gör det här för att dels utmana mina författarkunskaper, men dels också för att försöka uttrycka mina personliga åsikter i skrift.
Hej och välkomna till Grebbestads gnällande, men också hyllande, debatterande politiker som gärna tittar sina åhörare (eller vad man nu brukar säga) i ögonen och talar tydligt till dem, i stället för att mumla ner i bordet. (Det var dagens kalla, dryga sanning).
I dag hade jag tänkt disskutera den yngre generationen, det vill säga barn och ungdomar i Sverige från 12 år upp till 25, men även eventuellt människor utanför den åldersgruppen.
Ska jag vara rakt på sak så handlar inlägget om människor - som överhuvudtaget inte bryr sig om politik och det samhälle vi ska leva och frodas i.
Låt säga att du är lika gammal som mig, alltså cirka 19 solsnurr. Visst bryr du dig väl om dina studier och vill att de ska fungera så bra och smidigt som möjligt? Eller så tänker du på ditt jobb. Trivs du? Hur fungerar allting? Överhuvudtaget menar jag? Hur som helst, visst tänker du väl?
Det som jag känner mig orolig för och ganska frustrerad på är att så många ungdomar (vad jag har sett) inte verkar ha någon form av åsikt. Den som inte har en åsikt, eller snarare; säger sig inte ha en, har denne funderat över frågorna ovan? Har de gjort det så har de väl visst en åsikt?
Eftersom jag presenterade detta inlägg som ett gnälligt inlägg så måste jag också undra och känna mig frustrerad över varför så, så många inte ens röstar! Jag förstår verkligen inte och blir därför rent utsagt redigt provocerad.
Är man 19 år känner man skillnad på höger och vänster. Eller det borde man kunna göra i alla fall!
Med den här "avreaktionen" menar jag inte att jag vill bestämma vilket block ni ska hålla på, det är inte det jag är ute efter. Fast jo, det är klart att jag tycker den ena sidan väger tonvis mer, men det är vad jag tycker (:
Jag känner nu att texten blir ganska "avhuggen" eftersom jag tappade tråden lite. Men jag skulle tro att de folk som faktiskt tagit en del av sin tid till att läsa mina nedskrivna tankar förstår vad jag menar ;).
Någon slags notis: Länge leve svensk punk! <3 (T. ex. KSMB - Dagens Ungdom).
Notis som har lite mer med saken att göra: Jag är ganska så förälskad i F!. Vi firar väl i alla fall två år nu, minst.
Jag orkar inte läsa i genom texten. Det får bli min undanflykt om du tycker att den är tafatt, halvklar och flummig.
Oj, herre gurra!
Hej kära blogg & eventuella läsare!
Åh, jag hade visst glömt att jag hade en blogg!
Så.. Nu bor jag i Grebbestad. JA, jag skrev rätt! För att berätta lite då, så vet jag inte riktigt vad jag ska börja med egentligen. Det har gått en vecka i skolan, men det känns som om det skulle gått minst en månad, helt seriöst.
Och ja, every day n' night is a fight. Men känns verkligen som att det är värt det. Jag kan säga som så att jag ångrar inte en sekund att jag flyttade hit!! Som sagt; det går upp och ner ganska mycket, men för första gången i mitt liv känner jag att jag mår riktigt, riktigt bra av att vara i skolan(!). För att hylla denna.. hm.. grej, så måste jag skriva att jag faktiskt inte trodde att sådana skolor som denna skulle existera i verkligheten.
Nåja, inget/ingen är perfekt, men det mesta har absolut varit över förväntan. Det som förvånar mig mest egentligen är att allmänheten är så trevlig, både elever och lärare. Ehm, för att smöra till det lite då ;). Nej, men stämningen har hittills varit väldigt fin (såvida jag inte totalt missat någonting?).
Hjälp, vilket trevligt humör jag är på ^_^!
Det enda jag egentligen har att klaga på är väl min mystiskt värkande/mörbultade vänsterfot då. Andra dagen i skolan gick vi nämligen en djefla lång promenad och lekte lekar, osv. Anyways, då började foten värka lite.
Men på lördagsmorgonen, efter fredagkvällens bravader, så värkte den som om jag fått redigt med stryk alltså :S. Meeeen, i dag kändes det något bättre lite längre in på dagen.
Alltså, HJÄLP! I dag när vi hade tema (tror jag) så skulle leka en namnlek. Jag var überduktig, kom ihåg alla ;). MEN! Saken var den att jag, av någon mystisk anledning, för någon sekund glömde bort vad JAG SJÄLV heter. Så svaret blev ungeär Nath....aly.
Haha, snacka om klockrent...
Min bokhylla. Obeservera att badankan Viggo är en viktig detalj!
