Socialt självmord, allt för djupa ord
"Sanningen finns, även om det ligger begravd under mina vita vingar. Aldrig tänker jag visa den. Till och med jag själv blundar när den lyckas tränga i genom. Inga ursäkter tillåts, den finns inte längre - trots att jag känner den. Hela tiden"
"Har jag en själsfrände? Har någon det? Eller är begreppet abstrakt och påhittat för att vi ska ha en anledning att romantisera, att finna oss själva i vår eviga identitetskris?"
"Jag skryter inte, inte alls. Att älska sig själv är det svåraste man kan ge sig in på. Människor som på ytan tros älska sig själva tror jag egentligen tänker motsatsen om sig själva, innerst inne. Att hata är också svårt, jag hatar inte. Därför skryter jag heller inte, jag blottar bara min personlighet. Men min hemlighet är att skryt inte är ett brott, det är ett konstaterande från min sida. Jantelagen är en myt"
"Normer. Är det ett påhitt? Eller är det något som faktiskt existerar? Kanske är det något man hittat på för att ha någon slags ursäkt för att vara elak mot folk som har svårt att följa dem? Ett ilande mysterium är vad det är..."
"Jag känner inte längre, jag bara tänker. Eller inte jag, tankarna tänker sig själva, utan mitt inblandande. Visst är det skönt att slippa känna hur knoppen långsamt brister, hur allting bara sprängs. Känslor som slår och spränger får stå för Kent"
"Jag är inte en modern Jesus. Därför står jag för mina tankar och erkänner dem, för jag blir ändå aldrig korsfäst."
"Jag tror inte att jag är något, utan vet det. Det borde alla göra, eftersom alla faktiskt är något."
"Det här är inga visdomar, men det är sant och kommer direkt från hjärtat. Men brukar det inte kallas visdomar då?"
"Våga vägra be om ursäkt, så länge du inte skadat någon. Du har kanske, precis som jag, missförstått ordet "skam". Vissa människor är bara rädda för dig om du inte är precis som dem. Rädsla och hat må spatsera hand i hand, men det kommer aldrig att bli samma sak."
"Människor är vackra, även om jag inte förstår mig på alla."
"Vad är makt? Uppenbarligen inte något som jag tycker mig ha, inte ens över mig själv. Men finns det en enda människa här i världen som tycker sig ha makt och aldrig känner sig totalt maktlösa? Nej, det är omöjligt."
"Jag skriver för att tysta mina tankar, för att formge ett ständigt mysterium. Ett mysterium som blir betydligt vackrare då jag kliver utanför mig själv. Därför skriver jag."
"Vissa begrepp borde förbjudas, så som "Attention Whore" och "konstig". Anledningen till detta är att det, som det mesta, är mer accepterat än att våga erkänna sin fientlighet och sin rädsla."
"Normalitet är till för amatörer. Men vem vill egentligen vara just normal? Uppenbarligen finns det folk som vill det. Ganska sorgligt, faktiskt."
"Jag hatar ordet "pretto". Inte för att jag någonsin blivit kallad det, dock lever jag med en ständig rädsla att folk ska missta mig för det. Alltså ordet som bara är just ett ord - ett obefintligt begrepp."
Peace!
"Har jag en själsfrände? Har någon det? Eller är begreppet abstrakt och påhittat för att vi ska ha en anledning att romantisera, att finna oss själva i vår eviga identitetskris?"
"Jag skryter inte, inte alls. Att älska sig själv är det svåraste man kan ge sig in på. Människor som på ytan tros älska sig själva tror jag egentligen tänker motsatsen om sig själva, innerst inne. Att hata är också svårt, jag hatar inte. Därför skryter jag heller inte, jag blottar bara min personlighet. Men min hemlighet är att skryt inte är ett brott, det är ett konstaterande från min sida. Jantelagen är en myt"
"Normer. Är det ett påhitt? Eller är det något som faktiskt existerar? Kanske är det något man hittat på för att ha någon slags ursäkt för att vara elak mot folk som har svårt att följa dem? Ett ilande mysterium är vad det är..."
"Jag känner inte längre, jag bara tänker. Eller inte jag, tankarna tänker sig själva, utan mitt inblandande. Visst är det skönt att slippa känna hur knoppen långsamt brister, hur allting bara sprängs. Känslor som slår och spränger får stå för Kent"
"Jag är inte en modern Jesus. Därför står jag för mina tankar och erkänner dem, för jag blir ändå aldrig korsfäst."
"Jag tror inte att jag är något, utan vet det. Det borde alla göra, eftersom alla faktiskt är något."
"Det här är inga visdomar, men det är sant och kommer direkt från hjärtat. Men brukar det inte kallas visdomar då?"
"Våga vägra be om ursäkt, så länge du inte skadat någon. Du har kanske, precis som jag, missförstått ordet "skam". Vissa människor är bara rädda för dig om du inte är precis som dem. Rädsla och hat må spatsera hand i hand, men det kommer aldrig att bli samma sak."
"Människor är vackra, även om jag inte förstår mig på alla."
"Vad är makt? Uppenbarligen inte något som jag tycker mig ha, inte ens över mig själv. Men finns det en enda människa här i världen som tycker sig ha makt och aldrig känner sig totalt maktlösa? Nej, det är omöjligt."
"Jag skriver för att tysta mina tankar, för att formge ett ständigt mysterium. Ett mysterium som blir betydligt vackrare då jag kliver utanför mig själv. Därför skriver jag."
"Vissa begrepp borde förbjudas, så som "Attention Whore" och "konstig". Anledningen till detta är att det, som det mesta, är mer accepterat än att våga erkänna sin fientlighet och sin rädsla."
"Normalitet är till för amatörer. Men vem vill egentligen vara just normal? Uppenbarligen finns det folk som vill det. Ganska sorgligt, faktiskt."
"Jag hatar ordet "pretto". Inte för att jag någonsin blivit kallad det, dock lever jag med en ständig rädsla att folk ska missta mig för det. Alltså ordet som bara är just ett ord - ett obefintligt begrepp."
Peace!
Ack, dagens ungdom... (Mentalstripp)
I detta inlägg tänkte jag låtsas vara en äldre dam, en lite surmulen sådan. Eller kanske inte, men... äsch, läs i stället.
OBS! Titta noggrannt efter glimten i mitt öga (som du förvisso inte ser i texten, men du fattar vad jag menar). Jag gör det här för att dels utmana mina författarkunskaper, men dels också för att försöka uttrycka mina personliga åsikter i skrift.
Hej och välkomna till Grebbestads gnällande, men också hyllande, debatterande politiker som gärna tittar sina åhörare (eller vad man nu brukar säga) i ögonen och talar tydligt till dem, i stället för att mumla ner i bordet. (Det var dagens kalla, dryga sanning).
I dag hade jag tänkt disskutera den yngre generationen, det vill säga barn och ungdomar i Sverige från 12 år upp till 25, men även eventuellt människor utanför den åldersgruppen.
Ska jag vara rakt på sak så handlar inlägget om människor - som överhuvudtaget inte bryr sig om politik och det samhälle vi ska leva och frodas i.
Låt säga att du är lika gammal som mig, alltså cirka 19 solsnurr. Visst bryr du dig väl om dina studier och vill att de ska fungera så bra och smidigt som möjligt? Eller så tänker du på ditt jobb. Trivs du? Hur fungerar allting? Överhuvudtaget menar jag? Hur som helst, visst tänker du väl?
Det som jag känner mig orolig för och ganska frustrerad på är att så många ungdomar (vad jag har sett) inte verkar ha någon form av åsikt. Den som inte har en åsikt, eller snarare; säger sig inte ha en, har denne funderat över frågorna ovan? Har de gjort det så har de väl visst en åsikt?
Eftersom jag presenterade detta inlägg som ett gnälligt inlägg så måste jag också undra och känna mig frustrerad över varför så, så många inte ens röstar! Jag förstår verkligen inte och blir därför rent utsagt redigt provocerad.
Är man 19 år känner man skillnad på höger och vänster. Eller det borde man kunna göra i alla fall!
Med den här "avreaktionen" menar jag inte att jag vill bestämma vilket block ni ska hålla på, det är inte det jag är ute efter. Fast jo, det är klart att jag tycker den ena sidan väger tonvis mer, men det är vad jag tycker (:
Jag känner nu att texten blir ganska "avhuggen" eftersom jag tappade tråden lite. Men jag skulle tro att de folk som faktiskt tagit en del av sin tid till att läsa mina nedskrivna tankar förstår vad jag menar ;).
Någon slags notis: Länge leve svensk punk! <3 (T. ex. KSMB - Dagens Ungdom).
Notis som har lite mer med saken att göra: Jag är ganska så förälskad i F!. Vi firar väl i alla fall två år nu, minst.
Jag orkar inte läsa i genom texten. Det får bli min undanflykt om du tycker att den är tafatt, halvklar och flummig.
"Förbjudna" tankar
I dag tänkte jag ta upp lite frågor här på bloggen som handlar om tankar. Och eventuella handligar. Och konsekvenser. Ja, läs listan nedan så får du allt; antingen tänka till lite - eller skratta åt igenkänningsfaktorn!
Tänk om...
♣ Man, helt plötsligt, skulle börja strippa i fontänen vid Sergels torg. Ibland undrar jag hur folk skulle reagera...
♣ Man var hemligt kär i någon, t. ex. i skolan, och helt utan förvarning går fram till denne och med vackra, väl utvalda ord talar om hur mycket han/hon betyder för en och att man också visar hur generad man är. "Awkward situation"? "Hot situation"?
♣ Man skriver på facebook eller liknande att man knarkar, fick ett redigt fylleligg i helgen eller berättar om sin blomstrande klamydia? Jag undrar allt hur tom vänner-listan skulle bli då...
♣ Man går ut på stan i fetisch-kläder. Kläder som verkligen inte sparar på krutet alltså. Blickar? Bra/dåliga? Förmodligen båda...
♣ Man skulle sitta på tunnelbanan (mer "safe" än bussen, antar jag) och gå från helt normal, småtrött medborgare till en fullständig galning och börjar sjunga i opera, tar fram en blockflöjt från innerfickan och till sist dansar omkring på sätet medan man spelar "Sagan om ringen"-soundtracken. På flöjten alltså.
♣ Man skulle gå in i en affär, vilken som helst, och gå fram till den snyggaste (eller kanske fulaste?) personalen och försöka hångla upp denne, på smidigaste sätt.
♣ Man skulle åka exempelvis Gotlandsfärjan och medan tanten(?) på TV-skärmen visar hur man ska använda säkerhetsutrustningen så står man centrerad i rummet, upprepar varje rörelse så gott man kan och repeterar instruktionerna tillräckligt högt. Viktigt är att man "tränar" instruktionerna på alla språk, så man lär sig ordentligt.
♣ Man skulle ställa sig i aktern (eller var det fören??) på Finlandsfärjan och skrika allt man kan "I'M KING OF THE WOOOOORLD!!! WOOOOOO-HOOOOOO!!!". Förhoppningsvis garvar folk, men kollar formodligen också lite konstigt på en.
♣ Man skulle prata med en telefonförsäljare, eller någon annan typ av tjänsteman, och avsluta samtalet med "Puss puss, älskling!"
♣ Man står i en hiss med, helst en person, men fler fungerar också och alla är tysta. Jag undrar vad som skulle hända om man plötsligt skulle börja grina (eller låtsasgrina). Eller det kanske är roligare att börja rågarva, helt utan märkbar anledning.
♣ Man skriver ett sådant blogginlägg som du läser just nu och dessutom marknadsför det på facebook...
Kom med fler konstigheter! ;o)
Tänk om...
♣ Man, helt plötsligt, skulle börja strippa i fontänen vid Sergels torg. Ibland undrar jag hur folk skulle reagera...
♣ Man var hemligt kär i någon, t. ex. i skolan, och helt utan förvarning går fram till denne och med vackra, väl utvalda ord talar om hur mycket han/hon betyder för en och att man också visar hur generad man är. "Awkward situation"? "Hot situation"?
♣ Man skriver på facebook eller liknande att man knarkar, fick ett redigt fylleligg i helgen eller berättar om sin blomstrande klamydia? Jag undrar allt hur tom vänner-listan skulle bli då...
♣ Man går ut på stan i fetisch-kläder. Kläder som verkligen inte sparar på krutet alltså. Blickar? Bra/dåliga? Förmodligen båda...
♣ Man skulle sitta på tunnelbanan (mer "safe" än bussen, antar jag) och gå från helt normal, småtrött medborgare till en fullständig galning och börjar sjunga i opera, tar fram en blockflöjt från innerfickan och till sist dansar omkring på sätet medan man spelar "Sagan om ringen"-soundtracken. På flöjten alltså.
♣ Man skulle gå in i en affär, vilken som helst, och gå fram till den snyggaste (eller kanske fulaste?) personalen och försöka hångla upp denne, på smidigaste sätt.
♣ Man skulle åka exempelvis Gotlandsfärjan och medan tanten(?) på TV-skärmen visar hur man ska använda säkerhetsutrustningen så står man centrerad i rummet, upprepar varje rörelse så gott man kan och repeterar instruktionerna tillräckligt högt. Viktigt är att man "tränar" instruktionerna på alla språk, så man lär sig ordentligt.
♣ Man skulle ställa sig i aktern (eller var det fören??) på Finlandsfärjan och skrika allt man kan "I'M KING OF THE WOOOOORLD!!! WOOOOOO-HOOOOOO!!!". Förhoppningsvis garvar folk, men kollar formodligen också lite konstigt på en.
♣ Man skulle prata med en telefonförsäljare, eller någon annan typ av tjänsteman, och avsluta samtalet med "Puss puss, älskling!"
♣ Man står i en hiss med, helst en person, men fler fungerar också och alla är tysta. Jag undrar vad som skulle hända om man plötsligt skulle börja grina (eller låtsasgrina). Eller det kanske är roligare att börja rågarva, helt utan märkbar anledning.
♣ Man skriver ett sådant blogginlägg som du läser just nu och dessutom marknadsför det på facebook...
Kom med fler konstigheter! ;o)
Pennan - ett riktigt bra vapen!
En författare. En person med en cigarett i munnen, sittandes i en paviljong någonstans på landsbyggden, långt bort från civilisationen?
Eller en person sittandes på ett fik på södermalm med en kopp kaffe bredvid sig och med ett något större antal människor runt omkring sig som kommer och går som de passar dem?
Jag har inte hört något annat än att jag är ganska "high-tech" inom området författande.
Det finns få saker jag vill hellre än att lyckas få en bok färdigskriven. Men hur gör man? Egentligen borde jag väl gå någon form av skrivarkurs. Hur kul skulle det inte vara att ge ut en cool bok?! :P Och framför allt: få fram diverse sanningar som jag tycker att världen borde öppna ögonen för...
GAH! Hela Gotlandsresan har jag stört mig på i princip alla skyltar i affärer, osv. Ursäkta, men jag har svårare att ta affärer som "SÄR SKRIVER" lika seriöst som de som inte gör det! Eller jag vet inte egentligen, de har säkert lika bra/dåliga prylar som de företag som skriver rätt, skulle jag tro. Men jag hoppas att folk i allmänhet förstår min lilla "tvångstanke" XD.
Eftersom jag älskar att bryta mot den där fåniga Jantelagen, måste jag säga att jag fortfarande är stolt ägare av betyget MVG i svenska B ;)
Det var det. Jag hoppas på att bli klar med min novell: "Eldsjälar" snart också och lägga upp den här. Den handlar om lesbisk kärlek på landsbyggden för längesen. (Jag är extremt dålig på historia kan jag säga, så jag vet inte riktigt när det ska utspela sig X))
Vad krävs för att våga...?
Det finns mycket som anses vara "coolt" och "modigt". Att rädda någons liv är modigt, det kan nog vi alla hålla med om. Men tänk så mycket annat det finns som egentligen är jätteläskigt!
Nu ska jag ju som bekant kanske flytta jag vet inte hur många mil hemifrån. Det är väl ganska modigt? ... Eller?
Vad är egentligen mod?
Att vara feg och att vara mörkrädd är inte samma sak. Tror man det vet man inte vad feghet är (och förmodligen inte mörkrädsla heller för den delen).
Till saken:
Jag har alltid undrat hur det skulle vara att flytta långt bort. Kanske till landet? Eller till en mindre stad i alla fall. Det största hindret brukar vara att inte våga. Att vara rädd för att något ska gå snett på vägen. Självklart är det läskigt att komma någonstans när man inte känner någon. Eller något. Men ack, så spännande det verkar vara! Alltid finns det något som kan gå fel (och inte alltför sällan går något fel också), men om det går rätt... Då ångrar man sig ju inte en sekund! Jag är ju snart 20 år och väntar och väntar på att försöka få livet att börja. Steg ett blir väl då Grebbestad, antar jag. Nu känner jag mig verkligen motiverad att lära mig ta hand om mig själv till 100%. Tvätta, laga mat, osv.
Jag mejlade dem i går och kollade läget. Och nu ska jag kolla efter svar. Ooooh, creepy ;)
- Nej, det blev inget svar nu. Bara skräppost :(
Klockan är nu 08.03. Jag gick upp vid 6. Jag kunde inte sova i natt av någon anledning. Det kändes som om en tant med vanställt ansikte skulle dyka upp bredvid min säng (jag sover i översängen). Stackars, stackars mig! D:
Nu ska jag ju som bekant kanske flytta jag vet inte hur många mil hemifrån. Det är väl ganska modigt? ... Eller?
Vad är egentligen mod?
Att vara feg och att vara mörkrädd är inte samma sak. Tror man det vet man inte vad feghet är (och förmodligen inte mörkrädsla heller för den delen).
Till saken:
Jag har alltid undrat hur det skulle vara att flytta långt bort. Kanske till landet? Eller till en mindre stad i alla fall. Det största hindret brukar vara att inte våga. Att vara rädd för att något ska gå snett på vägen. Självklart är det läskigt att komma någonstans när man inte känner någon. Eller något. Men ack, så spännande det verkar vara! Alltid finns det något som kan gå fel (och inte alltför sällan går något fel också), men om det går rätt... Då ångrar man sig ju inte en sekund! Jag är ju snart 20 år och väntar och väntar på att försöka få livet att börja. Steg ett blir väl då Grebbestad, antar jag. Nu känner jag mig verkligen motiverad att lära mig ta hand om mig själv till 100%. Tvätta, laga mat, osv.
Jag mejlade dem i går och kollade läget. Och nu ska jag kolla efter svar. Ooooh, creepy ;)
- Nej, det blev inget svar nu. Bara skräppost :(
Klockan är nu 08.03. Jag gick upp vid 6. Jag kunde inte sova i natt av någon anledning. Det kändes som om en tant med vanställt ansikte skulle dyka upp bredvid min säng (jag sover i översängen). Stackars, stackars mig! D:
Djur, ungar & förvirring
Egentligen är detta ett ganska stort, brett och viktigt ämne som jag inte kan speciellt mycket om. Jag har i stort sett noll erfarenhet av barn, inte extremt mycket av djur heller. Men tänka på det kan ingen förbjuda en till!
Ibland känns det lite hemskt. Tidigare i min blogg har jag ju skrivit lite om barn och så och tänkte göra det lite till, men på ett lite annorlunda sätt. Att älska sina barn brukar vara en självklarhet, man tycker att om man inte gör det så har man något "fel i huvudet". Jag vill inte tycka någonting om det egentligen, men självklart är det sorgligt med barn som har en eller två föräldrar som inte älskar dem. Det finns väl knappast någonting som är sorgligare.
Till min fråga: Vill man inte ha barn, men får det av någon anledning i alla fall (anledningarna är väl flera, det fördjupar jag mig inte i), älskar man barnet lika mycket? "Givetvis", blir väl det snabba svaret. Jag har absolut ingen aning, jag har inga barn... Jag menar ju heller inte på att man inte ska älska sina barn, det förstår nog alla.
Att göra allt för sitt eget barn, även om det inte är planerat, är det något som sitter i generna? Eller vad beror det annars på? Knappast på moral och etik eller något i alla fall.
Jag har inte fyllt 20 än, så jag tror att mina kommande funderingar är ganska normala, även fast jag känner mig ganska onormal och för att jag har fått höra diverse saker av andra...
Jag vill tycka om barn. Jag vill älska dem, liksom i största allmänhet. Där finns en nit. I framtiden kommer jag vilja bilda familj, sprida släkten vidare, etc. Huruvida det här är ett bra ämne att blogga om vet jag inte, men jag behöver dela med mig av mina funderingar på ett indirekt sätt.
Anyway, jag praktiserade på ett dagis när jag var 17. Utvalda delar av personalen talade om för mig att jag var dålig med barn, att jag inte gjorde något, osv. Mycket orättvist sagt egentligen, men är klart att en totalt oerfaren person tar åt sig! De incidenterna fick mig att börja tänka massor. "Nej, jag kanske inte gillar barn, jag kan ju inte ta han om dem..." På den vägen gick det, antar jag. Hur mycket jag än vill så klarar jag inte av kaoset med 10 ungar, jag blir osäker när jag ska umgås med dem, p.g.a hur "dålig" jag skulle vara och jag klarar definitivt inte av deras skrikande och jobbiga ljud. Jag föraktar dem inte, självklart inte, men jag hade önskat att jag hade kunnat ha känsla för dem. Vem vet? Det kanske jag har, den har kanske bara blivit förstörd av elaka människor.
Djur är en helt annan sak! Även om det förmodligen är lite besläcktade känslor som för barn, för många. Jag har alltid älskat djur, då speciellt katter ^_^. Nåja, de skriker inte, det är väl ett stort plus, om du fattar ;). Hundar tycker jag också om, även fast jag blir lika rädd varje gång de skäller, haha.
Nej, men du fattar va? Det känns som att det är mer accepterat att inte gilla djur än att inte gilla barn. Helst ska man ju gilla både och, vilket jag som sagt strävar efter. Vad är korrekt? Måste man ens vara det? Är man en dålig människa för att man inte älskar ungar? Mina känslor ang. det här är smått kaotiska...
Julbild från 1993-1994 någonting?
Det känns lite sorgligt, som sagt. Även om vissa saker finns, jag vill ju inget illa, jag tycker ju verkligen om några barn, av några skäl. Jag måste bara bli mer självsäker och känna att jag duger även fast jag inte på något sätt är korrekt.
Min slutsats blir: Hur det nu än är så är jag inte redo att skaffa barn. Inte för att jag ens är i närheten av något sådant beslut, men det är nog det bästa jag kan säga just nu ;)
Ibland känns det lite hemskt. Tidigare i min blogg har jag ju skrivit lite om barn och så och tänkte göra det lite till, men på ett lite annorlunda sätt. Att älska sina barn brukar vara en självklarhet, man tycker att om man inte gör det så har man något "fel i huvudet". Jag vill inte tycka någonting om det egentligen, men självklart är det sorgligt med barn som har en eller två föräldrar som inte älskar dem. Det finns väl knappast någonting som är sorgligare.
Till min fråga: Vill man inte ha barn, men får det av någon anledning i alla fall (anledningarna är väl flera, det fördjupar jag mig inte i), älskar man barnet lika mycket? "Givetvis", blir väl det snabba svaret. Jag har absolut ingen aning, jag har inga barn... Jag menar ju heller inte på att man inte ska älska sina barn, det förstår nog alla.
Att göra allt för sitt eget barn, även om det inte är planerat, är det något som sitter i generna? Eller vad beror det annars på? Knappast på moral och etik eller något i alla fall.
Jag har inte fyllt 20 än, så jag tror att mina kommande funderingar är ganska normala, även fast jag känner mig ganska onormal och för att jag har fått höra diverse saker av andra...
Jag vill tycka om barn. Jag vill älska dem, liksom i största allmänhet. Där finns en nit. I framtiden kommer jag vilja bilda familj, sprida släkten vidare, etc. Huruvida det här är ett bra ämne att blogga om vet jag inte, men jag behöver dela med mig av mina funderingar på ett indirekt sätt.
Anyway, jag praktiserade på ett dagis när jag var 17. Utvalda delar av personalen talade om för mig att jag var dålig med barn, att jag inte gjorde något, osv. Mycket orättvist sagt egentligen, men är klart att en totalt oerfaren person tar åt sig! De incidenterna fick mig att börja tänka massor. "Nej, jag kanske inte gillar barn, jag kan ju inte ta han om dem..." På den vägen gick det, antar jag. Hur mycket jag än vill så klarar jag inte av kaoset med 10 ungar, jag blir osäker när jag ska umgås med dem, p.g.a hur "dålig" jag skulle vara och jag klarar definitivt inte av deras skrikande och jobbiga ljud. Jag föraktar dem inte, självklart inte, men jag hade önskat att jag hade kunnat ha känsla för dem. Vem vet? Det kanske jag har, den har kanske bara blivit förstörd av elaka människor.
Djur är en helt annan sak! Även om det förmodligen är lite besläcktade känslor som för barn, för många. Jag har alltid älskat djur, då speciellt katter ^_^. Nåja, de skriker inte, det är väl ett stort plus, om du fattar ;). Hundar tycker jag också om, även fast jag blir lika rädd varje gång de skäller, haha.
Nej, men du fattar va? Det känns som att det är mer accepterat att inte gilla djur än att inte gilla barn. Helst ska man ju gilla både och, vilket jag som sagt strävar efter. Vad är korrekt? Måste man ens vara det? Är man en dålig människa för att man inte älskar ungar? Mina känslor ang. det här är smått kaotiska...
Julbild från 1993-1994 någonting?
Det känns lite sorgligt, som sagt. Även om vissa saker finns, jag vill ju inget illa, jag tycker ju verkligen om några barn, av några skäl. Jag måste bara bli mer självsäker och känna att jag duger även fast jag inte på något sätt är korrekt.
Min slutsats blir: Hur det nu än är så är jag inte redo att skaffa barn. Inte för att jag ens är i närheten av något sådant beslut, men det är nog det bästa jag kan säga just nu ;)
Tänk hur mycket som har förändrats...
Den här bilden är inte ens ett år gammal, men när jag tänker på den tiden så går det upp för mig hur annorlunda allting är nu...
Det kändes verkligen som en lättnad att inse att jag duger som jag är och inte behöver "prestera" mig till att vara någon annan. (Alex igen, du vet att du verkligen hjälpte mig väldigt, väldigt mycket till det).
En sak som är viktig att kunna är att inte ta åt sig av andra människors skitsnack. Folk som pratar skit och behandlar dig illa är i alla fall inte värda att ha med dig att göra. Det tog mig cirka 19 år att lära mig denna ohyggligt svåra färdighet.
I dag har jag, som jag berättade i föregående inlägg, mått bättre än på länge! Ja, även fast jag inte mått påfallande dåligt egentligen sedan i höstas.
Skitsnackslista:
♣ "Du kommer inte klara av en vanlig skola, du klarar ju inte ens av att gå IV". - Lärare
Svar: Jag går på Åsö, har fått betyg där, till skillnad från vad jag fick din särskola!
♣ "Du kommer aldrig kunna gå komvux, det är för höga krav där för dig" - Lärare
Svar: Vad ser det ut som att jag gör nu? Tänk lite innan du dömer någon, jag trycktes verkligen ner av din fördom.
♣ *Jag blir anklagad för att ha snott sprit hemma hos någon* - Bekant
Svar: Vad har du för bevis? Jag kan lugnt sitta här och skratta åt dina anklagelser, då jag helt ärligt är oskyldig.
♣ "Du klarar inte att väva, du är för liten" (Jag var 4,5) - Dagispersonal
Svar: Du lät inte mig väva, men mina så gott som jämnåriga kompisar? Men VEM var det som senare fick lära ut vävningskunskapen till resten av barnen? Några månader hit eller dit, jag var 4,5, du var cirka 60 - jag hade rätt, du hade fel!
♣ "Du är tjock" - Många, många, många
Svar: Och? De flesta umgås väl hellre med de som är tjocka och är bra personer framför folk som är smala, men dömande och ytliga? Dessutom är jag inte tjock utan det är du som aldrig har sett en människa utanför modellvärlden förut.
♣ "Du stinker, du är ful, osv." - Gammalt från skolan.
Svar: Haha, kom ni inte på något bättre att säga eller? Ni vet själva att det inte är sant. Ni får ta hand om era personliga problem själva, jag tänker inte göra det åt er!
♣ "Du har bara bestämt dig för att inte koncentrera dig" - Div. lärare
Svar: Varför skulle jag inte vilja klara det här? Tror du jag är dum? Tydligen. Jag har något som kallas AD/HD om du nu har hört det i din lilla perfekta värld. Det innebär alltså att man har svårt att koncentrera sig!
♣ "Enligt kurvan är du lite rund. Men bara lite Dessutom blir man mindre populär om man har glasögon". - Skolsyster i mellanstadiet.
Svar: 1. HALLÅ, jag är i puberteten och överviktig - aldrig! 2. Herregud, människa! Det finns jättemånga som har glasögon, är det något fel eller?! - Jag skulle inte tro det, va!
Nej, jag var inte populärast i klassen under t. ex. mellanstadiet. Vad skulle jag ha vunnit på det? Att få stå i rampljuset under tre år? I stället har jag fått de jag älskar mest - riktiga vänner som accepterar mig för den jag är. Visst, jag har varit uppskattad jag också, i klasser och sådant, men inte på det sättet att jag har haft 50 killar om dagen som frågat chans på mig. Jag menar, vem bryr sig?
Fråga: Vad föredrar du; Att ha flera olika som vill ha dig för att du är populär, eller någon som vill ha dig på riktigt, för den du är? Är du över (cirka) 16 lär nog svaret vara ganska självklart får jag hoppas...
Jag i sjuan 2003/2004
Så var satt den där "fulheten" då? Jag har förstått att det aldrig fanns någon, mer än i vissa människors fantasi.
OBS! Jag kan säga att, NEJ, jag har inte varit jättemobbad, men jag tog verkligen åt mig av allt, allt, negativt jag fick höra överhuvudtaget.
Jag & Alex på Harrys (?). 2010 - det bästa året ever (hoppas jag). <3
Jag i Tunisien förra sommaren.
Oh, vad mycket som har förändrats sedan förra sommaren egentligen! Jag kom nu på att jag inte kände en av mina allra bästa vänner då (Alex, du vet att det är dig jag menar :')).
Jag vet att jag kände mig om en "mainstreamierad" rocker den sommaren, haha. När det gäller stil har jag lärt mig att jag nog inte riktigt är "typen" som borde placeras in i ett fack. Nej, jag lyssnar på den musik jag gillar, vad det nu än är och klär mig i det jag trivs i (vad det nu än är...).
På många plan märker jag hur mycket jag faktiskt lärt mig. I vissa fall bara av att tänka, tänka och tänka. Och av erfarenheter såklart...
I höstas efter min "krasch", när jag började må bättre igen, hade jag verkligen lärt mig något. Mycket. Oh, vad mycket som har förändrats sedan förra sommaren egentligen! Jag kom nu på att jag inte kände en av mina allra bästa vänner då (Alex, du vet att det är dig jag menar :')).
Jag vet att jag kände mig om en "mainstreamierad" rocker den sommaren, haha. När det gäller stil har jag lärt mig att jag nog inte riktigt är "typen" som borde placeras in i ett fack. Nej, jag lyssnar på den musik jag gillar, vad det nu än är och klär mig i det jag trivs i (vad det nu än är...).
På många plan märker jag hur mycket jag faktiskt lärt mig. I vissa fall bara av att tänka, tänka och tänka. Och av erfarenheter såklart...
Det kändes verkligen som en lättnad att inse att jag duger som jag är och inte behöver "prestera" mig till att vara någon annan. (Alex igen, du vet att du verkligen hjälpte mig väldigt, väldigt mycket till det).
En sak som är viktig att kunna är att inte ta åt sig av andra människors skitsnack. Folk som pratar skit och behandlar dig illa är i alla fall inte värda att ha med dig att göra. Det tog mig cirka 19 år att lära mig denna ohyggligt svåra färdighet.
I dag har jag, som jag berättade i föregående inlägg, mått bättre än på länge! Ja, även fast jag inte mått påfallande dåligt egentligen sedan i höstas.
Skitsnackslista:
♣ "Du kommer inte klara av en vanlig skola, du klarar ju inte ens av att gå IV". - Lärare
Svar: Jag går på Åsö, har fått betyg där, till skillnad från vad jag fick din särskola!
♣ "Du kommer aldrig kunna gå komvux, det är för höga krav där för dig" - Lärare
Svar: Vad ser det ut som att jag gör nu? Tänk lite innan du dömer någon, jag trycktes verkligen ner av din fördom.
♣ *Jag blir anklagad för att ha snott sprit hemma hos någon* - Bekant
Svar: Vad har du för bevis? Jag kan lugnt sitta här och skratta åt dina anklagelser, då jag helt ärligt är oskyldig.
♣ "Du klarar inte att väva, du är för liten" (Jag var 4,5) - Dagispersonal
Svar: Du lät inte mig väva, men mina så gott som jämnåriga kompisar? Men VEM var det som senare fick lära ut vävningskunskapen till resten av barnen? Några månader hit eller dit, jag var 4,5, du var cirka 60 - jag hade rätt, du hade fel!
♣ "Du är tjock" - Många, många, många
Svar: Och? De flesta umgås väl hellre med de som är tjocka och är bra personer framför folk som är smala, men dömande och ytliga? Dessutom är jag inte tjock utan det är du som aldrig har sett en människa utanför modellvärlden förut.
♣ "Du stinker, du är ful, osv." - Gammalt från skolan.
Svar: Haha, kom ni inte på något bättre att säga eller? Ni vet själva att det inte är sant. Ni får ta hand om era personliga problem själva, jag tänker inte göra det åt er!
♣ "Du har bara bestämt dig för att inte koncentrera dig" - Div. lärare
Svar: Varför skulle jag inte vilja klara det här? Tror du jag är dum? Tydligen. Jag har något som kallas AD/HD om du nu har hört det i din lilla perfekta värld. Det innebär alltså att man har svårt att koncentrera sig!
♣ "Enligt kurvan är du lite rund. Men bara lite Dessutom blir man mindre populär om man har glasögon". - Skolsyster i mellanstadiet.
Svar: 1. HALLÅ, jag är i puberteten och överviktig - aldrig! 2. Herregud, människa! Det finns jättemånga som har glasögon, är det något fel eller?! - Jag skulle inte tro det, va!
Nej, jag var inte populärast i klassen under t. ex. mellanstadiet. Vad skulle jag ha vunnit på det? Att få stå i rampljuset under tre år? I stället har jag fått de jag älskar mest - riktiga vänner som accepterar mig för den jag är. Visst, jag har varit uppskattad jag också, i klasser och sådant, men inte på det sättet att jag har haft 50 killar om dagen som frågat chans på mig. Jag menar, vem bryr sig?
Fråga: Vad föredrar du; Att ha flera olika som vill ha dig för att du är populär, eller någon som vill ha dig på riktigt, för den du är? Är du över (cirka) 16 lär nog svaret vara ganska självklart får jag hoppas...
Jag i sjuan 2003/2004
Så var satt den där "fulheten" då? Jag har förstått att det aldrig fanns någon, mer än i vissa människors fantasi.
OBS! Jag kan säga att, NEJ, jag har inte varit jättemobbad, men jag tog verkligen åt mig av allt, allt, negativt jag fick höra överhuvudtaget.
Jag & Alex på Harrys (?). 2010 - det bästa året ever (hoppas jag). <3
Fantasi är som balsam för själen
Jag kom nyss att tänka på en sak. Tänk om man kunde styra hur världen såg ut helt och hållet. Alltså om alla kunde styra och få som de ville. Jag ska nu använda min kreativa fantasi och skriva ner hur jag önskar att världen vore ;)
Många saker är ju fysiskt omöjliga, men det gör det bara roligare tycker jag!
♣ Människor och djur skulle vara vegetarianer, utan att världen skulle bli överbefolkad.
♣ Livet skulle vara fyllt med cool musik, sköna röster och andra fina ljud i stället för skrik störande oväsen.
♣ Fåglarna på stadens gator flyttar ut till skogen där de kan vara fria och äta mer för dem naturlig mat (och inte skrämma ihjäl vissa stackare..)
♣ Viktigt är att heller ingenting är perfekt. Spänningar och ovissheter ska finnas kvar!
♣ Alla människor har samma förutsättningar att klara sig, men alla är så pass olika att det inte blir enorm konkurrens till samma saker.
♣ Det finns oändligt många olika livsstilar, då folk accepterar varandra som de är och alla har tillåtelse att uttrycka sin stil, så länge det inte förtrycker eller skadar någon.
♣ Sjukdomar existerar inte. Allas kroppar är friska, men olika. Mentalt finns det ingen som alltid mår bra, men ingen ska leva i lidelse. Ångest, exempelvis, finns inte, utan alla kan kontrollera sina känslor.
♣ Ideal är bara onödigt, t. ex. skönhetsideal. Alla får se ut som de vill så länge det, som jag alltid säger, inte är skadligt för en själv.
♣ Ondska och dess orsak förekommer inte. Ingen är glad och snäll jämt, men det är skillnad på ilska och ondska.
♣ Barn behandlas alltid som människor eftersom alla förstår det logiska; att de ÄR människor.
♣ Girighet är banlyst, nu hjälper vi varandra. Naturens resurser är till för oss alla!
♣ Kärlek kan inte alltid vara lycklig, men olycklig kärlek läker snabbt och skadar oss absolut inte för livet.
♣ Människor är lagom ärliga. Alltså, alla anstränger sig för att vara det, men inte så pass att man trycker ner någon genom att säga en sanning på ett elakt sätt. Eller säga något någon mår bäst av att inte, i onödan, veta.
♣ När någon dör vet man att man kommer se den döde igen, en dag, någonstans. Givetvis finns anden, eller ja, närvaron kvar på något sätt. Vissa tror på det, vissa är skeptiska, det är upp till en själv.
♣ Människor är så pass high-tech i hjärnan att de inte krigar.
♣ Människor har fortfarande olika känslor och humör som går lite hit och dit, men det är aldrig någon fara, alla vet att det kommer bli bra snart igen, varje gång de genomgår en kris.
♣ Missbruk är ett ord som aldrig används, då det inte har någon betydelse. Det finns inga droger, utan t. ex. alkohol är helt ofarligt och har bara de positiva bitarna kvar.
♣ Man kan göra vissa saker ogjorda. Inte alla, men vissa.
♣ Gråta kan man absolut göra. Där förändras inget, men det är skönt att gråta, det helar på ett effektivt sätt. Dessutom är det inte tabu, inte alls.
♣ Djur behandlas som de ska. Alltså som levande varelser. Skadedjuren som faktiskt förstörde har hittat sin boning någonstans där vi slipper dem och de slipper oss.
♣ Man går i skolan på något sätt, men har mer frihet att leva ut sina passioner och anpassar skolgången efter sina egna behov och sin egen verklighet.
♣ Människor och djur lever endast på mat som är naturlig. Alltså utan tillsatser, onödiga fetter, överdrivet mycket socker och färgämnen, etc.
♣ Folket rör sig mer i vardagen, vad de än jobbar med. Alla känner sitt naturliga "jag" och använder det, då människan är gjord för att röra sig på något sätt. Alla ska givetvis känna att de får ut något av det också.
♣ Alla får i alla fall några ordentliga drömmar uppfyllda i livet!
♣ Folk ger varandra mer komplimanger, ingen är rädd för det. Men bara ärliga sådana!
♣ Massor, massor, mer. Oändligt!
Hur sin din egna värld ut?
Många saker är ju fysiskt omöjliga, men det gör det bara roligare tycker jag!
♣ Människor och djur skulle vara vegetarianer, utan att världen skulle bli överbefolkad.
♣ Livet skulle vara fyllt med cool musik, sköna röster och andra fina ljud i stället för skrik störande oväsen.
♣ Fåglarna på stadens gator flyttar ut till skogen där de kan vara fria och äta mer för dem naturlig mat (och inte skrämma ihjäl vissa stackare..)
♣ Viktigt är att heller ingenting är perfekt. Spänningar och ovissheter ska finnas kvar!
♣ Alla människor har samma förutsättningar att klara sig, men alla är så pass olika att det inte blir enorm konkurrens till samma saker.
♣ Det finns oändligt många olika livsstilar, då folk accepterar varandra som de är och alla har tillåtelse att uttrycka sin stil, så länge det inte förtrycker eller skadar någon.
♣ Sjukdomar existerar inte. Allas kroppar är friska, men olika. Mentalt finns det ingen som alltid mår bra, men ingen ska leva i lidelse. Ångest, exempelvis, finns inte, utan alla kan kontrollera sina känslor.
♣ Ideal är bara onödigt, t. ex. skönhetsideal. Alla får se ut som de vill så länge det, som jag alltid säger, inte är skadligt för en själv.
♣ Ondska och dess orsak förekommer inte. Ingen är glad och snäll jämt, men det är skillnad på ilska och ondska.
♣ Barn behandlas alltid som människor eftersom alla förstår det logiska; att de ÄR människor.
♣ Girighet är banlyst, nu hjälper vi varandra. Naturens resurser är till för oss alla!
♣ Kärlek kan inte alltid vara lycklig, men olycklig kärlek läker snabbt och skadar oss absolut inte för livet.
♣ Människor är lagom ärliga. Alltså, alla anstränger sig för att vara det, men inte så pass att man trycker ner någon genom att säga en sanning på ett elakt sätt. Eller säga något någon mår bäst av att inte, i onödan, veta.
♣ När någon dör vet man att man kommer se den döde igen, en dag, någonstans. Givetvis finns anden, eller ja, närvaron kvar på något sätt. Vissa tror på det, vissa är skeptiska, det är upp till en själv.
♣ Människor är så pass high-tech i hjärnan att de inte krigar.
♣ Människor har fortfarande olika känslor och humör som går lite hit och dit, men det är aldrig någon fara, alla vet att det kommer bli bra snart igen, varje gång de genomgår en kris.
♣ Missbruk är ett ord som aldrig används, då det inte har någon betydelse. Det finns inga droger, utan t. ex. alkohol är helt ofarligt och har bara de positiva bitarna kvar.
♣ Man kan göra vissa saker ogjorda. Inte alla, men vissa.
♣ Gråta kan man absolut göra. Där förändras inget, men det är skönt att gråta, det helar på ett effektivt sätt. Dessutom är det inte tabu, inte alls.
♣ Djur behandlas som de ska. Alltså som levande varelser. Skadedjuren som faktiskt förstörde har hittat sin boning någonstans där vi slipper dem och de slipper oss.
♣ Man går i skolan på något sätt, men har mer frihet att leva ut sina passioner och anpassar skolgången efter sina egna behov och sin egen verklighet.
♣ Människor och djur lever endast på mat som är naturlig. Alltså utan tillsatser, onödiga fetter, överdrivet mycket socker och färgämnen, etc.
♣ Folket rör sig mer i vardagen, vad de än jobbar med. Alla känner sitt naturliga "jag" och använder det, då människan är gjord för att röra sig på något sätt. Alla ska givetvis känna att de får ut något av det också.
♣ Alla får i alla fall några ordentliga drömmar uppfyllda i livet!
♣ Folk ger varandra mer komplimanger, ingen är rädd för det. Men bara ärliga sådana!
♣ Massor, massor, mer. Oändligt!
Hur sin din egna värld ut?
Gårdagen, i dag eller morgondagen? - Bakåt, framåt eller åt varsit håll?
Jag har inte ens fyllt 20 än och känner att livet knappt har börjat. 15-årsdagen känns ibland som om den vore i går och, ja, även till och med 6-årsdagen. Självklart är det ju i princip omöjligt att komma ihåg det helt i detalj, men jag tror mig ha ganska många minnen ändå från barndomen och tidiga tonåren.
Nu är jag tydligen vuxen, trots att jag inte direkt lever upp till speciellt många "vuxenkrav" (det är dock en annan historia). Frågan jag ställer mig i dag lyder så här: Hur kommer dagens barn förändra Sverige när det blir dags? Kommer det gå framåt eller bakåt? Gissningsvis kommer det gå både framåt och bakåt. Ja, precis som det mesta. Allt är ju egentligen dynamiskt. Allt måste hållas uppe på samma gång för att fungera. (Tur att vi är flera då ;)).
För att det ska bli lättare att orka läsa har jag som vanligt skrivit en lista:
Jag hatar inte allting, men vissa saker gör mig galen.
1. Hur kommer normerna och idealen se ut i framtiden? Stämmer det att anorexia-idealet är på väg att dö ut? Jag har själv fått höra av en pojke på cirka fem år att jag hade tjocka ben! "Inget att bry sig om?" Folk som säger så har inte tänkt på vissa saker. Sanningen om att en normalviktig tjej får höra av en liten unge att hon har tjocka ben. Alltså BEN! Sen när började femåringar titta på folks storlekar på ben? Jag kan ärligt säga att, i alla fall jag, inte ens la märke till att Barbie var smal. Varför skulle jag? Tjock för mig när jag var liten betydde det som det ska betyda, en person som är riktigt, i ögonfallande bastant och att det var farligt för hälsan.
Vem är det som lurat de oskyldiga stackars barnen? Kroppsideal har alltid funnits på olika sätt, jag vet, men vad är det som har fått det att gå alldeles för långt?
Så länge man trivs med sig själv och har en fungerande hälsa - Kan man inte då bara få se ut hur man vill?!
Jag vill inte verka "korrekt" (jag är inte mycket för korrekthet, usch och fy) men det här ÄR sant och det gör mig förbannad. Speciellt eftersom det är ett, för mig och många andra, väldigt känsligt ämne. Tänk på: Det finns folk som dör av dessa skönhetsideal. Ja, om man nu ska kalla plastdock-utseende för skönhet.
2. (Forts. på 1). Jag vet att det är självklart, men givetvis måste jag skriva ett litet OBS! ;)
Nej, jag tycker inte att det är fel på barnen i sig, snarare på det de ser runt omkring sig i dag.
Ja, jag menar givetvis manliga ideal också, men det är jag ju då inte lika insatt i.
3. Krav. Krav, krav, KRAV! Och stress. Folkpartisterna ville vid förra rikstadsvalet öka kraven i skolorna. Det gjorde mig gaaaalet förbannad! Vem mår bättre av det? VEM? Barnen/ungdomarna orkar inte då. Det kan jag i stort sätt konstatera. Dåliga betyg beror sällan på lathet, det är jag ganska säker på. Jag menar, är det värt att få usla betyg bara för att man hellre vill lata sig? Det ligger inte i slöheten. Jag har faktiskt hört orden: "Lathet existerar inte, det är något man bara skyller på" (ungefär så). Jag önskar inget hellre än att fler skulle öppna ögonen och se verkligheten och människorna. Alltså, jag vet att många redan vet det här. Förhoppningsvis de flesta. Men fortfarande finns det folk som bara stoppar huvudet i sanden. Jag hatar att döma, men jag har minha susningar om att en hel del högerblockare snarare bryr sig om pengar och effektivitet än att alla människor ska ha ett värdigt liv. Det här är det vidrigaste synsättet jag ens varit i närheten av:
Tolkning av vissa "pikar" till svenska folket, översatt till svenska av Nathaly Åkesson:
Man måste kämpa sig upp till toppen. De på toppen blir belönade. Vissa har det lättare än andra. Sjuka har det t. ex. betydligt svårare, men jobba ska de göra! Inget maskande här inte! Eftersom det är såååå synd om de stackare om måste särbehandlas och tvingas betala förmögenhetsskatt så måste vi hjälpa dessa NU. Hm... Pensionärerna är väl så virriga att de inte märker att vi snor lite pengar från dem. Det är också lika bra att glömma bort att det finns psykisk ohälsa och höja kraven i skolan, så att Sverige blir lite flashigare! Vissa blir tydligen extremt sjuka med bla. ångest, men men, sådant är livet. Åhjo, alla har vi väl haft lite ångest?! Too bad, too bad. Men de får allt skärpa sig lite om de vill lyckas i livet!
Det där skulle kunna bli en hel bok nästan. Och nej, jag har inga relevanta bevis och källor. Men ideologin är ganska uppenbar, det är självfallet inte bara jag som har den här tolkningen.
Nu är jag tydligen vuxen, trots att jag inte direkt lever upp till speciellt många "vuxenkrav" (det är dock en annan historia). Frågan jag ställer mig i dag lyder så här: Hur kommer dagens barn förändra Sverige när det blir dags? Kommer det gå framåt eller bakåt? Gissningsvis kommer det gå både framåt och bakåt. Ja, precis som det mesta. Allt är ju egentligen dynamiskt. Allt måste hållas uppe på samma gång för att fungera. (Tur att vi är flera då ;)).
För att det ska bli lättare att orka läsa har jag som vanligt skrivit en lista:
Jag hatar inte allting, men vissa saker gör mig galen.
1. Hur kommer normerna och idealen se ut i framtiden? Stämmer det att anorexia-idealet är på väg att dö ut? Jag har själv fått höra av en pojke på cirka fem år att jag hade tjocka ben! "Inget att bry sig om?" Folk som säger så har inte tänkt på vissa saker. Sanningen om att en normalviktig tjej får höra av en liten unge att hon har tjocka ben. Alltså BEN! Sen när började femåringar titta på folks storlekar på ben? Jag kan ärligt säga att, i alla fall jag, inte ens la märke till att Barbie var smal. Varför skulle jag? Tjock för mig när jag var liten betydde det som det ska betyda, en person som är riktigt, i ögonfallande bastant och att det var farligt för hälsan.
Vem är det som lurat de oskyldiga stackars barnen? Kroppsideal har alltid funnits på olika sätt, jag vet, men vad är det som har fått det att gå alldeles för långt?
Så länge man trivs med sig själv och har en fungerande hälsa - Kan man inte då bara få se ut hur man vill?!
Jag vill inte verka "korrekt" (jag är inte mycket för korrekthet, usch och fy) men det här ÄR sant och det gör mig förbannad. Speciellt eftersom det är ett, för mig och många andra, väldigt känsligt ämne. Tänk på: Det finns folk som dör av dessa skönhetsideal. Ja, om man nu ska kalla plastdock-utseende för skönhet.
2. (Forts. på 1). Jag vet att det är självklart, men givetvis måste jag skriva ett litet OBS! ;)
Nej, jag tycker inte att det är fel på barnen i sig, snarare på det de ser runt omkring sig i dag.
Ja, jag menar givetvis manliga ideal också, men det är jag ju då inte lika insatt i.
3. Krav. Krav, krav, KRAV! Och stress. Folkpartisterna ville vid förra rikstadsvalet öka kraven i skolorna. Det gjorde mig gaaaalet förbannad! Vem mår bättre av det? VEM? Barnen/ungdomarna orkar inte då. Det kan jag i stort sätt konstatera. Dåliga betyg beror sällan på lathet, det är jag ganska säker på. Jag menar, är det värt att få usla betyg bara för att man hellre vill lata sig? Det ligger inte i slöheten. Jag har faktiskt hört orden: "Lathet existerar inte, det är något man bara skyller på" (ungefär så). Jag önskar inget hellre än att fler skulle öppna ögonen och se verkligheten och människorna. Alltså, jag vet att många redan vet det här. Förhoppningsvis de flesta. Men fortfarande finns det folk som bara stoppar huvudet i sanden. Jag hatar att döma, men jag har minha susningar om att en hel del högerblockare snarare bryr sig om pengar och effektivitet än att alla människor ska ha ett värdigt liv. Det här är det vidrigaste synsättet jag ens varit i närheten av:
Tolkning av vissa "pikar" till svenska folket, översatt till svenska av Nathaly Åkesson:
Man måste kämpa sig upp till toppen. De på toppen blir belönade. Vissa har det lättare än andra. Sjuka har det t. ex. betydligt svårare, men jobba ska de göra! Inget maskande här inte! Eftersom det är såååå synd om de stackare om måste särbehandlas och tvingas betala förmögenhetsskatt så måste vi hjälpa dessa NU. Hm... Pensionärerna är väl så virriga att de inte märker att vi snor lite pengar från dem. Det är också lika bra att glömma bort att det finns psykisk ohälsa och höja kraven i skolan, så att Sverige blir lite flashigare! Vissa blir tydligen extremt sjuka med bla. ångest, men men, sådant är livet. Åhjo, alla har vi väl haft lite ångest?! Too bad, too bad. Men de får allt skärpa sig lite om de vill lyckas i livet!
Det där skulle kunna bli en hel bok nästan. Och nej, jag har inga relevanta bevis och källor. Men ideologin är ganska uppenbar, det är självfallet inte bara jag som har den här tolkningen.
Varför be om ursäkt? Flummigt, men relativt sant!
Jag har aldrig blivit kallad "pretto". Men det känns som att många lätt skulle kunna uppleva mig så, bara genom att läsa den här bloggen. Jag vet, det är svårt att inte bry sig om vad folk tycker om en eller inte.
Ingen människa älskar allt och alla, det vet du som alla andra. Alla har egenskaper som någon stör sig på. Jag menar absolut inte att jag skulle vara mer "perfekt" själv. Här har du några punkter:
1. Vem kom på "jantelagen"? Min åsikt där att den är skapad för att trycka ner folk. Varför ska man inte få tycka om sig själv? Har jag inte rätt att tycka att jag är bättre än många andra på vissa saker? Jag är inte religös, men jag måste ändå citera: "Älska din nästa som du älskar dig själv" (ungefär). Det citatet brister, jag vet, men varför inte låta sig själv älska just sig själv? Nej, jag menar inte att man måste göra det, det gör man antagligen för det mesta inte. Jag menar som sagt att låta sig göra det.
Persoligt budskap: Kan du, vill du - trotsa jantelagen, ingen vinner på att du förminskar dig själv!
2. Dubbelmoral. Det är så inkorrekt och ja, det är dåligt. Men de som är "dubbelmoraliska", är de verkligen medvetna om det själva? Ja, det är säkert många, det finns ju faktiskt folk som beter sig egoistiskt och elakt. Jag håller i alla fall på tron om att många faktiskt inte menar illa, utan att det slinter på något sätt i livet...
3. Att räcka till. Vem gör egentligen det? Har vi inte alla känt oss otillräckliga? Svarar jag "nej" på den frågan så har jag förmodligen levt ett ganska händelselöst liv, kanske utan någon eller något som egentligen har någon djup betydelse.
Känslorna och den faktiska sanningen, hur ofta hör de ihop? Jag gick på KBT i höstas (kognitiv beteendeterapi), det var väldigt lärorikt! Just denna fråga var ganska central. Givetvis hänger jag inte ut någon, verkligen inte. Men jag kan säga att i alla fall jag började förstå lite mer än vad jag gjorde innan. Därav den här frågan, eller kanske hela inlägget?
4. Det mesta är kluvet. Eller ja, jag upplever det så i alla fall. Vore ingenting kluvet så skulle världen vara totalt svart-vit. Har du tänkt på det?
Kluvenhet.. det ordet går att tolka på många sätt. Det kan betyda det jag just skrev - eller beslutsångest - eller att faktiskt uppleva livet som svart-vitt.
5. En kort fråga, i princip omöjligt att definiera: Vad existerar i livet - och vad gör det inte? Existerar allt, något, eller inget? Egentligen...
Okej, det får vara det det! :P
Slutsats: Inget är lätt, inget är perfekt (eller kanske allt?), allting är relativt oklart - och livets mening är oidentifierad!
Ingen människa älskar allt och alla, det vet du som alla andra. Alla har egenskaper som någon stör sig på. Jag menar absolut inte att jag skulle vara mer "perfekt" själv. Här har du några punkter:
1. Vem kom på "jantelagen"? Min åsikt där att den är skapad för att trycka ner folk. Varför ska man inte få tycka om sig själv? Har jag inte rätt att tycka att jag är bättre än många andra på vissa saker? Jag är inte religös, men jag måste ändå citera: "Älska din nästa som du älskar dig själv" (ungefär). Det citatet brister, jag vet, men varför inte låta sig själv älska just sig själv? Nej, jag menar inte att man måste göra det, det gör man antagligen för det mesta inte. Jag menar som sagt att låta sig göra det.
Persoligt budskap: Kan du, vill du - trotsa jantelagen, ingen vinner på att du förminskar dig själv!
2. Dubbelmoral. Det är så inkorrekt och ja, det är dåligt. Men de som är "dubbelmoraliska", är de verkligen medvetna om det själva? Ja, det är säkert många, det finns ju faktiskt folk som beter sig egoistiskt och elakt. Jag håller i alla fall på tron om att många faktiskt inte menar illa, utan att det slinter på något sätt i livet...
3. Att räcka till. Vem gör egentligen det? Har vi inte alla känt oss otillräckliga? Svarar jag "nej" på den frågan så har jag förmodligen levt ett ganska händelselöst liv, kanske utan någon eller något som egentligen har någon djup betydelse.
Känslorna och den faktiska sanningen, hur ofta hör de ihop? Jag gick på KBT i höstas (kognitiv beteendeterapi), det var väldigt lärorikt! Just denna fråga var ganska central. Givetvis hänger jag inte ut någon, verkligen inte. Men jag kan säga att i alla fall jag började förstå lite mer än vad jag gjorde innan. Därav den här frågan, eller kanske hela inlägget?
4. Det mesta är kluvet. Eller ja, jag upplever det så i alla fall. Vore ingenting kluvet så skulle världen vara totalt svart-vit. Har du tänkt på det?
Kluvenhet.. det ordet går att tolka på många sätt. Det kan betyda det jag just skrev - eller beslutsångest - eller att faktiskt uppleva livet som svart-vitt.
5. En kort fråga, i princip omöjligt att definiera: Vad existerar i livet - och vad gör det inte? Existerar allt, något, eller inget? Egentligen...
Okej, det får vara det det! :P
Slutsats: Inget är lätt, inget är perfekt (eller kanske allt?), allting är relativt oklart - och livets mening är oidentifierad!
Problemen verkar lättare för utomstående
Jag tror inte att människan är född med full empati, utan att det är något man bygger upp med tiden. För vissa går det lättare än för andra. Om jag till exempel har ett problem som känns olösbart för mig, finns det ofta folk som kan komma med potentiella lösningar - förmodligen för att den andra personen inte lider lika mycket jag som jag själv.
Är detta positivt eller negativt?
För mig är det, precis som jag alltid brukar tycka, både och. Det säger väl sig självt egentligen. Givetvis är det bra att folk kan komma med idéer på lösningar och hjälpa till så gott de kan, samtidigt som smärtan hos en själv blir ännu mer olidlig när ingen kan förstå hur svårt livet känns.
Mycket tror jag beror på att vi inte är gjorda för att vara 100% empatiska. De flesta av oss har någon form av empati och det gör att vi kan hjälpa på olika sätt. Men den delen av empati vi inte har behövs nog också, annars skulle det förmodligen bli masskatastrof om något hände någon.
En väldigt het fråga är: Kan man verkligen förstå något man aldrig varit med om själv?
"Jag förstår hur det känns" låter inte helrätt om någon går i genom något väldigt jobbigt och pratar med en ganska oinsatt person. Jag skulle i så fall må bättre av att kanske få höra "Jag kan verkligen tänka mig att det här är hemskt och jobbigt". Ord och formuleringar är alltid viktiga att göra rätt, det är väl någon slags "petighet" vi har inom oss.
Jag är absolut inte utbildad inom det psykiska området, jag skriver ut i från mina år som människa.
Vad gör man om någon går i genom en kris? Måste man säga så mycket, eller räcker det med att bara finnas när den som mår dåligt behöver en? Hur mycket vågar man fråga? Ska man överhuvudtaget fråga, eller ska man vänta tills det kommer på tal?
Tänk på hur du skulle vilja att någon betedde sig mot dig om du gick i genom någonting väldigt jobbigt...
Slutligen dagens klyscha: Hade det funnits något svar, hade problemen aldrig funnits!
Är detta positivt eller negativt?
För mig är det, precis som jag alltid brukar tycka, både och. Det säger väl sig självt egentligen. Givetvis är det bra att folk kan komma med idéer på lösningar och hjälpa till så gott de kan, samtidigt som smärtan hos en själv blir ännu mer olidlig när ingen kan förstå hur svårt livet känns.
Mycket tror jag beror på att vi inte är gjorda för att vara 100% empatiska. De flesta av oss har någon form av empati och det gör att vi kan hjälpa på olika sätt. Men den delen av empati vi inte har behövs nog också, annars skulle det förmodligen bli masskatastrof om något hände någon.
En väldigt het fråga är: Kan man verkligen förstå något man aldrig varit med om själv?
"Jag förstår hur det känns" låter inte helrätt om någon går i genom något väldigt jobbigt och pratar med en ganska oinsatt person. Jag skulle i så fall må bättre av att kanske få höra "Jag kan verkligen tänka mig att det här är hemskt och jobbigt". Ord och formuleringar är alltid viktiga att göra rätt, det är väl någon slags "petighet" vi har inom oss.
Jag är absolut inte utbildad inom det psykiska området, jag skriver ut i från mina år som människa.
Vad gör man om någon går i genom en kris? Måste man säga så mycket, eller räcker det med att bara finnas när den som mår dåligt behöver en? Hur mycket vågar man fråga? Ska man överhuvudtaget fråga, eller ska man vänta tills det kommer på tal?
Tänk på hur du skulle vilja att någon betedde sig mot dig om du gick i genom någonting väldigt jobbigt...
Slutligen dagens klyscha: Hade det funnits något svar, hade problemen aldrig funnits!
Verklighetsflykt
Att fly från verkligheten. Det gör vi alla, mer eller mindre. Alla har sina egna vägar och metoder att göra det på. Jag funderade och kom fram till lite saker alldeles nyss. För vissa är det kanske en paus från vardagen, medan det faktiskt är en slags flykt för andra. Jag spelar till exempel The Sims ganska mycket till och från, somliga kollar på film, andra läser böcker, osv.
Barn leker. Men enligt min teori så är det inte samma sak, eller samma anledning som en vuxen persons avbrott från verkligheten. Barn lär sig och utvecklas genom lek, de tränar upp sig mer och mer för att senare kunna klara av vuxenvärldens krav och system.
Finns det några nackdelar med detta? Ja - och nej, är mitt personliga svar. Alla behöver sin fantasi för att kunna utvecklas som människa, men för vissa går det dessvärre för långt. Förlorar man sig i en annan värld kan det, som jag har uppfattat det, bli jobbiga och obehagliga konsekvenser.
Som alla vet så finns det ju folk som mår dåligt. Då kan den s.k. "verklighetsflykten" vara ett mer attraktivt alternativ till ett som man inte trivs med. En psykos kan till exempel börja med att man skärmar av sig - flyr från den sanning man anser är smärtsam och outhärdlig. Det får ju givetvis extremt otrevliga följder, som man då måste leva med livet ut. (Parentes: Psykoser kan ha väldigt många olika orsaker och starter, den här är bara en).
En annan sak som kan vara ofördelaktig är om man, låt säga, spelar datorspel eller annat, så pass mycket att man "glömmer bort" världen utanför. I vissa fall kan man kalla det missbruk.
Enligt mina uppfattningar och tankar så tror jag att allt detta hör ihop på något sätt. Gränsen mellan en "paus" och en "flykt" kan vara väldigt hårfin. Med det menar jag att det kan gå för långt, fast man själv är totalt blind för det, märker det inte. Det här, liksom hela livet, är en balansgång på en smal, bräcklig trädgren och det gäller att ha kontroll över det. Det här inläggets tema hör ihop med allt annat. Allt. Hela livet är som, vad ska jag säga, DNA-trådar. Ingenting är paralellt, en tråd rör alltid vid en annan. Vissa saker berör varandra väldigt mycket, medan andra väldigt lite. Det här är egentligen helt självklara frågor, men jag tror inte att alla har tänkt på samma sätt som mig och de flesta funderar väl inte över sånt här varje dag. Det jag försöker göra nu är att sätta ord på saker som det kanske inte alltid är så lätt att hitta ord för, då de är ganska luddiga, oskarpa och osynliga.
Det är är inte baserat på någon fakta - Jag utgår efter mina tankar och erfarenheter!
Barn leker. Men enligt min teori så är det inte samma sak, eller samma anledning som en vuxen persons avbrott från verkligheten. Barn lär sig och utvecklas genom lek, de tränar upp sig mer och mer för att senare kunna klara av vuxenvärldens krav och system.
Finns det några nackdelar med detta? Ja - och nej, är mitt personliga svar. Alla behöver sin fantasi för att kunna utvecklas som människa, men för vissa går det dessvärre för långt. Förlorar man sig i en annan värld kan det, som jag har uppfattat det, bli jobbiga och obehagliga konsekvenser.
Som alla vet så finns det ju folk som mår dåligt. Då kan den s.k. "verklighetsflykten" vara ett mer attraktivt alternativ till ett som man inte trivs med. En psykos kan till exempel börja med att man skärmar av sig - flyr från den sanning man anser är smärtsam och outhärdlig. Det får ju givetvis extremt otrevliga följder, som man då måste leva med livet ut. (Parentes: Psykoser kan ha väldigt många olika orsaker och starter, den här är bara en).
En annan sak som kan vara ofördelaktig är om man, låt säga, spelar datorspel eller annat, så pass mycket att man "glömmer bort" världen utanför. I vissa fall kan man kalla det missbruk.
Enligt mina uppfattningar och tankar så tror jag att allt detta hör ihop på något sätt. Gränsen mellan en "paus" och en "flykt" kan vara väldigt hårfin. Med det menar jag att det kan gå för långt, fast man själv är totalt blind för det, märker det inte. Det här, liksom hela livet, är en balansgång på en smal, bräcklig trädgren och det gäller att ha kontroll över det. Det här inläggets tema hör ihop med allt annat. Allt. Hela livet är som, vad ska jag säga, DNA-trådar. Ingenting är paralellt, en tråd rör alltid vid en annan. Vissa saker berör varandra väldigt mycket, medan andra väldigt lite. Det här är egentligen helt självklara frågor, men jag tror inte att alla har tänkt på samma sätt som mig och de flesta funderar väl inte över sånt här varje dag. Det jag försöker göra nu är att sätta ord på saker som det kanske inte alltid är så lätt att hitta ord för, då de är ganska luddiga, oskarpa och osynliga.
Det är är inte baserat på någon fakta - Jag utgår efter mina tankar och erfarenheter!
Livsfrågor & dylikt
Visst finns det väl många oklarheter om, ja, allt egentligen? Fundera lite på dessa frågor, så gör jag det också.
1. Får man någonsin reda på vem man egentligen är? Har man ens en personlighet, eller är alla på något sätt personlighetskluvna?
2. Måste man ha åsikter i precis alla frågor? Låt säga att du haft en åsikt som berör något, som du verkligen har hållit hårt och starkt på, får du då plötsligt ändra dig, eller måste du tappert hålla dig fast vid någonting som du faktiskt inte längre tror på?
3. Varför verkar det som om vissa personer förändras väldigt lite på en lång period, medan andra förändras drastiskt och ofta inom korta perioder? Vilka konsekvenser ger egentligen en skarp förändring hos en människa? Vilka vänner försvinner och vilka består?
4. Finns egentligen ömsesidig kärlek, eller är det någonting man framkallar själv? Det vore ju en enorm lyckträff om två personer "råkar" älska varandra samtidigt från första början.
5. Det finns mycket man "bara gör" utan att det, enligt mig, finns någon konkret mening med det. Vem kom t. ex. på att det är "fult" med tjejer som inte rakar benen? Jag menar, det är inte viktigt! Jag gör det själv, men det är av anledningen jag just tog upp. Folk har hittat på att det ska vara så, så jag och förmodligen många andra, gör det bara.
6. Jag undrar hur många under alla år som haft kärleksartade känslor för mig. Det undrar nog alla (fast över sig själv då, som ni säkert förstår). Kanske inga? Eller kanske väldigt många fler än vad jag någonsin trott? Jag antar att man får reda på väldigt få.
7. Jag undrar hur många procent av det man tänker, i genomsnitt, som man inte visar/talar om för folk. En väldigt hög siffra, skulle jag tro.
8. Jag undrar också varför man (jag) tänker så konstiga saker. Jag vet, alla gör det (hoppas jag). Sådant überknäppt, som man inte skulle verka riktigt klok i huvudet om man berättade för någon.
Det finns mycket, mycket mer, tro mig ;) Dela med er!
1. Får man någonsin reda på vem man egentligen är? Har man ens en personlighet, eller är alla på något sätt personlighetskluvna?
2. Måste man ha åsikter i precis alla frågor? Låt säga att du haft en åsikt som berör något, som du verkligen har hållit hårt och starkt på, får du då plötsligt ändra dig, eller måste du tappert hålla dig fast vid någonting som du faktiskt inte längre tror på?
3. Varför verkar det som om vissa personer förändras väldigt lite på en lång period, medan andra förändras drastiskt och ofta inom korta perioder? Vilka konsekvenser ger egentligen en skarp förändring hos en människa? Vilka vänner försvinner och vilka består?
4. Finns egentligen ömsesidig kärlek, eller är det någonting man framkallar själv? Det vore ju en enorm lyckträff om två personer "råkar" älska varandra samtidigt från första början.
5. Det finns mycket man "bara gör" utan att det, enligt mig, finns någon konkret mening med det. Vem kom t. ex. på att det är "fult" med tjejer som inte rakar benen? Jag menar, det är inte viktigt! Jag gör det själv, men det är av anledningen jag just tog upp. Folk har hittat på att det ska vara så, så jag och förmodligen många andra, gör det bara.
6. Jag undrar hur många under alla år som haft kärleksartade känslor för mig. Det undrar nog alla (fast över sig själv då, som ni säkert förstår). Kanske inga? Eller kanske väldigt många fler än vad jag någonsin trott? Jag antar att man får reda på väldigt få.
7. Jag undrar hur många procent av det man tänker, i genomsnitt, som man inte visar/talar om för folk. En väldigt hög siffra, skulle jag tro.
8. Jag undrar också varför man (jag) tänker så konstiga saker. Jag vet, alla gör det (hoppas jag). Sådant überknäppt, som man inte skulle verka riktigt klok i huvudet om man berättade för någon.
Det finns mycket, mycket mer, tro mig ;) Dela med er!
