Varför be om ursäkt? Flummigt, men relativt sant!
Jag har aldrig blivit kallad "pretto". Men det känns som att många lätt skulle kunna uppleva mig så, bara genom att läsa den här bloggen. Jag vet, det är svårt att inte bry sig om vad folk tycker om en eller inte.
Ingen människa älskar allt och alla, det vet du som alla andra. Alla har egenskaper som någon stör sig på. Jag menar absolut inte att jag skulle vara mer "perfekt" själv. Här har du några punkter:
1. Vem kom på "jantelagen"? Min åsikt där att den är skapad för att trycka ner folk. Varför ska man inte få tycka om sig själv? Har jag inte rätt att tycka att jag är bättre än många andra på vissa saker? Jag är inte religös, men jag måste ändå citera: "Älska din nästa som du älskar dig själv" (ungefär). Det citatet brister, jag vet, men varför inte låta sig själv älska just sig själv? Nej, jag menar inte att man måste göra det, det gör man antagligen för det mesta inte. Jag menar som sagt att låta sig göra det.
Persoligt budskap: Kan du, vill du - trotsa jantelagen, ingen vinner på att du förminskar dig själv!
2. Dubbelmoral. Det är så inkorrekt och ja, det är dåligt. Men de som är "dubbelmoraliska", är de verkligen medvetna om det själva? Ja, det är säkert många, det finns ju faktiskt folk som beter sig egoistiskt och elakt. Jag håller i alla fall på tron om att många faktiskt inte menar illa, utan att det slinter på något sätt i livet...
3. Att räcka till. Vem gör egentligen det? Har vi inte alla känt oss otillräckliga? Svarar jag "nej" på den frågan så har jag förmodligen levt ett ganska händelselöst liv, kanske utan någon eller något som egentligen har någon djup betydelse.
Känslorna och den faktiska sanningen, hur ofta hör de ihop? Jag gick på KBT i höstas (kognitiv beteendeterapi), det var väldigt lärorikt! Just denna fråga var ganska central. Givetvis hänger jag inte ut någon, verkligen inte. Men jag kan säga att i alla fall jag började förstå lite mer än vad jag gjorde innan. Därav den här frågan, eller kanske hela inlägget?
4. Det mesta är kluvet. Eller ja, jag upplever det så i alla fall. Vore ingenting kluvet så skulle världen vara totalt svart-vit. Har du tänkt på det?
Kluvenhet.. det ordet går att tolka på många sätt. Det kan betyda det jag just skrev - eller beslutsångest - eller att faktiskt uppleva livet som svart-vitt.
5. En kort fråga, i princip omöjligt att definiera: Vad existerar i livet - och vad gör det inte? Existerar allt, något, eller inget? Egentligen...
Okej, det får vara det det! :P
Slutsats: Inget är lätt, inget är perfekt (eller kanske allt?), allting är relativt oklart - och livets mening är oidentifierad!
Ingen människa älskar allt och alla, det vet du som alla andra. Alla har egenskaper som någon stör sig på. Jag menar absolut inte att jag skulle vara mer "perfekt" själv. Här har du några punkter:
1. Vem kom på "jantelagen"? Min åsikt där att den är skapad för att trycka ner folk. Varför ska man inte få tycka om sig själv? Har jag inte rätt att tycka att jag är bättre än många andra på vissa saker? Jag är inte religös, men jag måste ändå citera: "Älska din nästa som du älskar dig själv" (ungefär). Det citatet brister, jag vet, men varför inte låta sig själv älska just sig själv? Nej, jag menar inte att man måste göra det, det gör man antagligen för det mesta inte. Jag menar som sagt att låta sig göra det.
Persoligt budskap: Kan du, vill du - trotsa jantelagen, ingen vinner på att du förminskar dig själv!
2. Dubbelmoral. Det är så inkorrekt och ja, det är dåligt. Men de som är "dubbelmoraliska", är de verkligen medvetna om det själva? Ja, det är säkert många, det finns ju faktiskt folk som beter sig egoistiskt och elakt. Jag håller i alla fall på tron om att många faktiskt inte menar illa, utan att det slinter på något sätt i livet...
3. Att räcka till. Vem gör egentligen det? Har vi inte alla känt oss otillräckliga? Svarar jag "nej" på den frågan så har jag förmodligen levt ett ganska händelselöst liv, kanske utan någon eller något som egentligen har någon djup betydelse.
Känslorna och den faktiska sanningen, hur ofta hör de ihop? Jag gick på KBT i höstas (kognitiv beteendeterapi), det var väldigt lärorikt! Just denna fråga var ganska central. Givetvis hänger jag inte ut någon, verkligen inte. Men jag kan säga att i alla fall jag började förstå lite mer än vad jag gjorde innan. Därav den här frågan, eller kanske hela inlägget?
4. Det mesta är kluvet. Eller ja, jag upplever det så i alla fall. Vore ingenting kluvet så skulle världen vara totalt svart-vit. Har du tänkt på det?
Kluvenhet.. det ordet går att tolka på många sätt. Det kan betyda det jag just skrev - eller beslutsångest - eller att faktiskt uppleva livet som svart-vitt.
5. En kort fråga, i princip omöjligt att definiera: Vad existerar i livet - och vad gör det inte? Existerar allt, något, eller inget? Egentligen...
Okej, det får vara det det! :P
Slutsats: Inget är lätt, inget är perfekt (eller kanske allt?), allting är relativt oklart - och livets mening är oidentifierad!
Kommentarer
Trackback
