Nemi

Jag tror inte att människan är född med full empati, utan att det är något man bygger upp med tiden. För vissa går det lättare än för andra. Om jag till exempel har ett problem som känns olösbart för mig, finns det ofta folk som kan komma med potentiella lösningar - förmodligen för att den andra personen inte lider lika mycket jag som jag själv.

Är detta positivt eller negativt?
För mig är det, precis som jag alltid brukar tycka, både och. Det säger väl sig självt egentligen. Givetvis är det bra att folk kan komma med idéer på lösningar och hjälpa till så gott de kan, samtidigt som smärtan hos en själv blir ännu mer olidlig när ingen kan förstå hur svårt livet känns.
Mycket tror jag beror på att vi inte är gjorda för att vara 100% empatiska. De flesta av oss har någon form av empati och det gör att vi kan hjälpa på olika sätt. Men den delen av empati vi inte har behövs nog också, annars skulle det förmodligen bli masskatastrof om något hände någon.

En väldigt het fråga är: Kan man verkligen förstå något man aldrig varit med om själv?
"Jag förstår hur det känns" låter inte helrätt om någon går i genom något väldigt jobbigt och pratar med en ganska oinsatt person. Jag skulle i så fall må bättre av att kanske få höra "Jag kan verkligen tänka mig att det här är hemskt och jobbigt". Ord och formuleringar är alltid viktiga att göra rätt, det är väl någon slags "petighet" vi har inom oss.

Jag är absolut inte utbildad inom det psykiska området, jag skriver ut i från mina år som människa.

Vad gör man om någon går i genom en kris? Måste man säga så mycket, eller räcker det med att bara finnas när den som mår dåligt behöver en? Hur mycket vågar man fråga? Ska man överhuvudtaget fråga, eller ska man vänta tills det kommer på tal?
Tänk på hur du skulle vilja att någon betedde sig mot dig om du gick i genom någonting väldigt jobbigt...

Slutligen dagens klyscha: Hade det funnits något svar, hade problemen aldrig funnits!