Djur, ungar & förvirring
Ibland känns det lite hemskt. Tidigare i min blogg har jag ju skrivit lite om barn och så och tänkte göra det lite till, men på ett lite annorlunda sätt. Att älska sina barn brukar vara en självklarhet, man tycker att om man inte gör det så har man något "fel i huvudet". Jag vill inte tycka någonting om det egentligen, men självklart är det sorgligt med barn som har en eller två föräldrar som inte älskar dem. Det finns väl knappast någonting som är sorgligare.
Till min fråga: Vill man inte ha barn, men får det av någon anledning i alla fall (anledningarna är väl flera, det fördjupar jag mig inte i), älskar man barnet lika mycket? "Givetvis", blir väl det snabba svaret. Jag har absolut ingen aning, jag har inga barn... Jag menar ju heller inte på att man inte ska älska sina barn, det förstår nog alla.
Att göra allt för sitt eget barn, även om det inte är planerat, är det något som sitter i generna? Eller vad beror det annars på? Knappast på moral och etik eller något i alla fall.
Jag har inte fyllt 20 än, så jag tror att mina kommande funderingar är ganska normala, även fast jag känner mig ganska onormal och för att jag har fått höra diverse saker av andra...
Jag vill tycka om barn. Jag vill älska dem, liksom i största allmänhet. Där finns en nit. I framtiden kommer jag vilja bilda familj, sprida släkten vidare, etc. Huruvida det här är ett bra ämne att blogga om vet jag inte, men jag behöver dela med mig av mina funderingar på ett indirekt sätt.
Anyway, jag praktiserade på ett dagis när jag var 17. Utvalda delar av personalen talade om för mig att jag var dålig med barn, att jag inte gjorde något, osv. Mycket orättvist sagt egentligen, men är klart att en totalt oerfaren person tar åt sig! De incidenterna fick mig att börja tänka massor. "Nej, jag kanske inte gillar barn, jag kan ju inte ta han om dem..." På den vägen gick det, antar jag. Hur mycket jag än vill så klarar jag inte av kaoset med 10 ungar, jag blir osäker när jag ska umgås med dem, p.g.a hur "dålig" jag skulle vara och jag klarar definitivt inte av deras skrikande och jobbiga ljud. Jag föraktar dem inte, självklart inte, men jag hade önskat att jag hade kunnat ha känsla för dem. Vem vet? Det kanske jag har, den har kanske bara blivit förstörd av elaka människor.
Djur är en helt annan sak! Även om det förmodligen är lite besläcktade känslor som för barn, för många. Jag har alltid älskat djur, då speciellt katter ^_^. Nåja, de skriker inte, det är väl ett stort plus, om du fattar ;). Hundar tycker jag också om, även fast jag blir lika rädd varje gång de skäller, haha.
Nej, men du fattar va? Det känns som att det är mer accepterat att inte gilla djur än att inte gilla barn. Helst ska man ju gilla både och, vilket jag som sagt strävar efter. Vad är korrekt? Måste man ens vara det? Är man en dålig människa för att man inte älskar ungar? Mina känslor ang. det här är smått kaotiska...
Julbild från 1993-1994 någonting?
Det känns lite sorgligt, som sagt. Även om vissa saker finns, jag vill ju inget illa, jag tycker ju verkligen om några barn, av några skäl. Jag måste bara bli mer självsäker och känna att jag duger även fast jag inte på något sätt är korrekt.
Min slutsats blir: Hur det nu än är så är jag inte redo att skaffa barn. Inte för att jag ens är i närheten av något sådant beslut, men det är nog det bästa jag kan säga just nu ;)
jag gillar inte barn så mycket och kan INTE handskas med dem, de börjar bara kräla ur min famn och gnälla/gråta och så tittar barnets föräldrar på mig med dömande blickar och jag får jättedåligt självförtroende.. :(
såg din kommentar nu - den om veggiestuff. :) tycker det är grymt att det verkar gå bra för dig. vad säger familjen om dina nya matvanor? hoppas de stöttar dig!
självklart bör vi ses och talas vid! blir ju lite lättare nu när det (snart för mig) är sommar - fast jag är ändå alltid jäääättedålig på att styra upp saker suck - men det fixar vi, lätt!
föressten, det jag skrev i det där gamla inlägget som du kommenterade.. alltså, jag tror inte att de flesta blir veggie för nåt annat än djuren. det jag gnällde över är att vegetarianism typ alltid framställs så i media. jag tror det var så jag tänkta på iaf... :P
Lugn!
Oro dej inte över att du inte gillar barn nu!
Jag har aldrig duttat med barn och sprungit efter barnvagnar. Jag skulle inte ha barn, det hade jag bestämt mig för tidig. I 25 års åldern så bara plötsligt så ... en förprogrammerad gen gav kanske en signal och jag ville ha barn. Sedan har jag fått barn som nu är i din ålder. Jag ångrar inte ett ögonblick att jag skaffade barn, visst kan det vara stunder som är jobbiga, men det glömmer man strax. Jag duttar fortfarande inte med barn, men det är kul att prata med och lyssna på barn. Och alla ådrar har sin charm, just nu tycker jag att mina barn har precis lagom ålder och det tyckte jag då de var 4 veckor, 4 år, 14 år osv.
hej från tanten
