Nemi

Skriver jag på facebook känns det som om jag "face-rape:ar" hela min vänlista.
Men här, på bloggen, är det ingen som är tvungen att läsa. Ibland är jag så rädd att folk ska missförstå, till exempel om jag "råkar" skriva en tanke, så kan folk tro att den ska tolkas bokstavligt, fast det egentligen bara var ord. Orden tar ibland slut, samtidigt som min hjärna inte får plats med dem eftersom det finns så oändligt många.

Varför måste jag ständigt be om ursäkt för min egen existens? Som om jag gjort någon något ont, någonsin.
Varför lyckas jag aldrig visa de fina sidorna jag har? I stället blir jag otroligt osäker och det känns som om jag bara blir fladdrig - eller ännu värre - apatiskt tyst och totalt osynlig. Jag vägrar att ha det så, det är inte jag! Vilka som läser det här spelar mindre roll, det kan vara hela min bekantskapskrets lika gärna som ingen alls. Det ända som är viktigt är att jag vill få ner mina tankar någonstans. Dock måste jag erkänna att jag blir glad om någon skulle läsa det. Tanken på att någon bryr sig får mig att känna mig som en vissen blomma som vaknar till liv och reser sig igen.
Bara att någon sätter sig bredvid mig och frågar hur läget är får mig att genast återfå kontrollen över min egentliga personlighet.

I förrgår kväll satt jag och skrev dikter och låttexter i massor. Eller ja, några stycken i alla fall. Snart planerar jag att äntligen kunna få ihop till en diktsamling, alltså en riktig, som jag ska skicka någonstans.
Vem vet? Jag kanske blir en modernare variant av Karin Boye? ;) Men det vet jag inte om jag vill förresten. För det första vill jag absolut inte begå självmord och för det andra vill jag vara jag. Alltså inte en blek kopia av någon annan.
Nog för att jag älskar att skriva sorgliga dikter och berättelser, speciellt eftersom jag har all erfarenhet när det gäller känslor av alla, ja, alla slag, i princip.

Det brukar alltid finnas människor som är underbara, som jag verkligen vara mig själv med. Det finns alltid de som jag kan vara helt naturlig med, utan att ens tänka på att hålla strikta tyglar på mig själv. Jag vet att jag är instinktivt styrd, jag är ärlig, rak och faktiskt problematiskt impulsiv. Alltså jag kan inte tänka innan jag talar, det går inte! Uppskattat eller inte - det har jag ingen aning om. Kanske är det därför vissa har väääldigt svårt för mig medan andra typ älskar mig? Eller, den tanken har jag egentligen inga bevis på. Men jag skulle föredra det framför att folk i allmänhet tappar bort mig i mängden och inte tycker ett skit om mig, utan bara placerar mig någonstans i mitten.

Även om saker och ting har förbättrats innerligt nu, så har jag alltid haft en känsla. Känslan av att inte passa in, var jag än befinner mig. Nåja, som sagt; känslan har aldrig varit så avlägsen som den varit sedan jag kom hit till Grebbestad. Nej, det vill jag egentligen inte klaga på. Men att jag upplevde det så i hela min barndom/hela min tonårstid är ett faktum. Förut förstod jag vad det kunde bero på, vilket kändes väldigt bra. Eller eh, att jag fick veta varför alltså, för då fanns det ju faktiskt en anledning som var "normal". Troligtvis beror det på att jag har ADHD. Men jag fattar inte? Alla säger att ADHD-folk är riktiga sköningar! Jag hoppas djupt och desperat att det ska gälla mig också. Ibland undrar jag hur det känns att inte ha det. Visst, diagnosen yttrar sig inte bara på ett negativt sätt, även om det jobbiga dominerar.
Ännu mer undrar jag hur det är att vara fri från manodepressiv sjukdom. Den diagnosen har också sina goda sidor, visst, men jag skulle absolut kunna överleva utan den ^^'

En gång läste jag om en kvinna som var manodepressiv och dessutom hade borderline personlighetsstörning. Jag har bestämt mig. Jag vägrar leva ett liv som sjuk. Jag VÄGRAR! Nu håller jag på att sluta med litium - en "medicin" så förstörde mig. Den fick mig att bli fet (jag gick upp 20 kg), bli finnig, konstant törstig, men framför allt; Den sänkte mitt självförtroende, fick mig att HATA min kropp.
En annan tanke är förresten att jag undrar om mitt eviga singelliv beror på mina "fel". Det fattar jag inte! Jag kanske är korkad, men ibland känns det som att i alla fall jag faktiskt dras till personer som mår dåligt, eller i alla fall har någon form av historia. Varför har jag ingen aning om, och denna fakta kanske jag inte borde skriva om heller, eftersom den kan missförstås, liksom allt annat.

Jag känner mig som någon som denna värld är rädd för, utan att jag förstår varför. Nej, nu måste jag sluta.

Tack och amen! (Eller nåt)