Nemi

Jag har inte sett mig i spegeln i dag. Inte för att jag tittat så mycket överhuvudtaget, jag har mest blundat. Rädslan är för stark och mina ögonlock sliter tvångsmässigt nästan ut sig för att ögonen ska förbli slutna. Speglar ljuger ibland, har jag märkt. Ibland vägrar de visa allt. Alltså allt som borde synas, allt som finns närvarande i rummet, på rätt ställe. 
Men är spegeln ärlig måste jag se. Då måste jag öppna ögonen för den kalla verkligheten. Spegeln visar då oss. Oss båda, i stället för "mig". Och jag måste inse att det inte finns något "mig".
Mitt liv verkar vara en väntan. En lång sådan, en väntan på att "vi" ska bli "jag". Men jag orkar inte länge till.
Snälla, snälla, ge mig ett mirakel...

Det runda pillret som är lätt strävt på tungan och ganska svårt att svälja, skrämmer mig. Den milda och lite försiktiga mentalskötaren, Per med den pipiga rösten, kommer in mitt rum med ett alldeles för litet plastglas med vatten för att jag ska kunna ta mina så kallade "mediciner". På den fronten är det kört, det är i princip omöjligt att inte behöva svälja giftet. Per, med min pipiga rösten, eller någon annan i personalen kontrollerar en och stannar tills man har pressat i sig preparaten.
Mitt rum. Det delar jag med en dam i 40-årsåldern. Tjock och liksom flottig är hon och allmänt obehaglig av någon anledning som jag inte riktigt kan förklara. Kanske är det något slags äckel? Jag vet inte...
Jag har aldrig varit inlagd förut, det här är första gången. Visst har jag haft mina föreställningar om hur det skulle kunna vara, men jag hade aldrig föreställt mig det här. Stämningen är deprimerande. Men det är nog otroligt korkat att inte kunna se det framför sig när man läggs in på en avdelning för just deprimerade.
Här finns ingenting. Det är absolut tomt, så när som på en TV som diverse gamla surskallar, som förmodligen legat här i månader, slåss om. Och just det, det finns nog lite damkorn under de där lagom slitna sängarna också. Sängarna sitter fast i golvet. Jag får inte ens ha min mp3-spelare med mig, då personalen tror att jag ska hänga mig i sladden, hur nu det skulle gå till.
När får jag åka hem? När ska de fatta att jag inte är sjuk? Förstå vilken förnedring det är att kallas sjuk, speciellt eftersom jag inte är det...

När jag svalt äckelpäcklet la jag mig på kudden och somnade om på stört. Jag vet inte hur länge jag sov, ungefär fem sekunder tippar jag, men det var nog lite längre, typ sex. I alla fall vaknade jag av att någon öppnade min dörr, lagom brutalt, och sa att det var morgonmöte. Inte ett uns piggare pallrade jag mig upp ur den annars så hemska, men nu gosiga sängen och gick ut till allrummet. I vanliga fall brukar jag klä på mig innan jag vill visa mig för någon, vem det nu än är, men i dag orkade jag inte. Hur som helst; Anita stod klar framför TV:n, färdig att på något vänster försöka få våra hjärnor att må bättre genom att utföra lite enkla gymnastikövningar. I så fall tycker jag att det är mer ansträngande att sitta framför datorn.
Faktumet att jag på en gång orkade gå upp så snabbt och ganska rakt och stabilt släpa mig in till allrummet denna morgon, gav mig hoppet tillbaka en aning. Hoppet om att bli fri igen, givetvis. Men icke...

Har du någonsin haft mer en två armar? Nej, det har du nog inte. Har du det är det verkligen ett sammanträffande att just du läser det här. Till saken: Vi gjorde de där löjliga övningarna med Anita, som var lite hurtig som vanligt, men på ett lite tafatt sätt. De andra följde minst sagt halvhjärtat efter hennes rörelser.
Jag kunde inte. Det var något som var i vägen. Det gick liksom inte att trycka ner armen mot kroppen, det var lika omöjligt hur jag än gjorde. Känslan är svår att beskriva, men det första jag egentligen kände var att jag fick rysningar. Ordentliga rysningar, men bara över höger sida av kroppen. Den vänstra sidan kände jag inte så mycket, men lite tung var den. Rysningarna blev bara mer och mer intensiva. Jag undrar hur länge det höll på, det var förmodligen inte så länge. Långsamt orienterade jag mig i tankarna och fick känslan av att en hand letade sig från sidan på mig till mitt högra bröst för att sedan smeka det långsamt. Vad de andra höll på med hade jag inte någon som helst tanke på, på något sätt bara var jag. Jag "var" ända till smekningarna inte var smekningar längre, utan blev till något annat. Något som jag inte vet eller känner till, men något som gör olidligt ont. Rysningarna blev snabbt till svettningar i hela kroppen. Handen försvann, men smärtan fanns kvar. Försvinner något adderas alltid något nytt har jag märkt. Rösten... Den grova, mörka, groteskt omänskligt djävulska, men samtidigt feminina rösten...

Nu sover jag. Eller gör jag inte det? Jag hatar Atarax egentligen. Man försvinner av den, blir obefintlig. Den ska vara lugnande, men sätter en i ett tillstånd där man lika gärna skulle kunna vara död, med skillnaden att man vaknar efter några timmar och blir mänsklig igen en-två dagar senare.
Nej, nu vet jag. Jag sover inte. Minnena hade bara inte kommit tillbaka när jag trodde att jag sov.
"Ich all gotta bi lost". Orden, de orden jag lyckades höra, som på ett ungefär gick att urskilja ur Rösten.
Nu vill jag bara kräkas, kräkas bort känslan. Hjälp! Orden.. ungefär som "We all gonna be lost". Det är klart, nu lägger jag ihop två och två. Var det en varning tro? Från andra sidan? Så måste det vara.
Nu blir klumpen i halsen bara tjockare och tjockare, känner jag, och jag får svårare att andas. Det har hänt förut, många, många gånger. Om inte Atarax gör mig lugn nu.. då ÄR det här. Då ÄR det, på riktigt.

@£€£@{€€.. så rök' din vän....

Rösten igen. Som från andra sidan. Hela tiden.

Vem kommer ta min vän? Och vilken vän?
Vem är det som varnar mig? Och varför ska vi alla gå förlorade?
Jag ska finna svaren, jag har inget val. Men först måste jag bara ta reda på hur man gör.
Hur man gör för a0tt dfv000000000000000000000000000000000

- Om det ens finns ett svar får du veta någon gång, snart, i framtiden! -